Skryt

Underbart när solen har börjat titta fram igen! Den här vackra morgonsolen mötte jag när jag var på väg till stan för att träna igår!

Jag jobbar som lärare och för tillfället börjar jag undervisa först klockan halv ett på fredagar. Igår tänkte jag att jag skulle ta tillfället i akt och gå på ett pass Bodypump som började klockan tio på morgonen. Jag skulle duscha och fixa mig på gymmet och sedan åka rakt till skolan därifrån. Och det gjorde jag, men det är inte träningen jag har tänkt skryta om!

Det märkvärdiga var att jag redan tjugo över elva satt i bilen på väg till skolan! Träningen hade börjat tio och avslutats klockan elva. På tjugo minuter hade jag alltså hunnit duscha, klä på mig, reda ut håret, packa ihop alla mina grejer och sätta mig i bilen. Jag måste faktiskt säga att jag var riktigt snabb. Jag ger en eloge till mig själv, eftersom jag för några år sedan knappt klarade av att duscha själv på grund av mitt tvångssyndrom! Så här tänker jag mig att det skulle ha kunnat se ut för några år sedan:

För det första skulle jag ha känt ett stort obehag i och med att behöva duscha på gymmet, eftersom det är en offentlig plats där många människor och därmed också många bakterier rör sig. Jag skulle ha varit rädd för att lägga ner mina saker på omklädningsrummets bänk, eftersom det kunde vara fullt av andra människors sjukdomar. Jag skulle ha stått en lång stund i duschen innan jag hade lyckats tvätta bort all smuts som kommit från de redskap och allt annat jag rört i under träningspasset. Efter duschen skulle jag kanske ha sköljt av golvet i duschutrymmet mycket noga, så att ingen annan person skulle halka på tvålrester och skada sig. När jag hade stigit ut ur duschen skulle jag inte ha gått tillbaka i samma fotspår som innan, utan med all makt försökt att inte röra i något som kunde smutsa ner mig igen. Om jag då skulle ha råkat röra i till exempel golvet, så hade jag varit tvungen att gå och tvätta händerna igen. När jag klädde på mig kläderna skulle jag kanske ha klätt på mig samma byxor tre gånger för att det skulle göras "på rätt sätt". 

Och så vidare och så vidare.

Det jag vill säga är att vardagliga saker kan ta väldigt länge för en person med OCD. Därför är jag så glad över att jag, utan att känna någon ångest, var ute ur gymmet på bara tjugo minuter! 

Den här sortens tvång har jag faktiskt inga större problem med nuförtiden. Jag kommer till exempel inte för sent till arbetet på grund av att jag kollar spis och kaffekokare. Detta är jag tacksam för!

Ha en trevlig lördagskväll allihopa!