Igår var en tyngre dag. Den började bra med shopping i Kokkola tillsammans med mamma. Det var först på kvällen då jag drack kaffe hemma hos mamma och pappa som det bröt ut. Jag berättade om hur jag mår just nu och då brast det. Känslan av frustration vällde över mig: frustration över att tillfrisknandet går så långsamt, frustration över tvångstankar som inte vill släppa taget och frustration över att jag inte någon gång kan känna mig helt avslappnad och lycklig. Jag grät och kände mig bedrövad och modfälld. Ska jag aldrig mera få uppleva lycka?
Ibland har jag sådana här stunder då jag mister hoppet och allt känns svart. Då är det skönt att gråta ut. Sedan drar jag upp snoret och fortsätter kämpa igen. Idag känns det bättre och jag har fått tala om saken med terapeuten, som jag besöker en gång i veckan. Det är naturligt med motgångar på vägen upp,
Allting kommer att ordna sig. Lita på Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar