Nåd

I det tidigare inlägget pratade jag om tro och tvångssyndrom och om hur vi ofta leds in i en ond spiral av prestationsångest som kristna. Här kommer nu istället ett inlägg om NÅD. Jag ska försöka övertyga mig själv lika mycket som jag försöker övertyga er, haha. ;)

Ordet "nåd" är ett sådant där religiöst ord som är svårt att fatta. Jag är inte teolog och kan kanske inte helt och hållet förklara vad det här handlar om. Utgående från det jag har hört och läst uppfattar jag ändå nåd så här:

Nåd är en gåva.
Nåd är inte förtjänad.
Nåd är frihet.
Nåd är glädje.

Jag uppfattar nåden som en gåva från Gud. Alla människor gör fel ibland. Vi är inte 100-procentigt kärleksfulla i allt vi gör. Det går snett och vi är elaka och tänker bara på oss själva. Vi är syndiga människor.

Fastän jag förtjänar att dö och straffas, så dog Jesus i mitt ställe. Han tog på sig de synder som jag har gjort och så får jag gå fri. Vad är det för en logik, att den som är oskyldig tar på sig straffet? Logiken stavas kärlek. Gud älskar oss och vill ha gemenskap med oss. Jesus är vägen till honom. Eftersom han dog och uppstod får vi gå fria. Vi har inte förtjänat att gå fria, men vi får göra det ändå. Det är en gåva som vi bara får ta emot. Det är nåd.

Nåden gör oss fria och säger att vi inte behöver prestera för att duga inför Gud. Jesus har redan presterat för våran skull. Jag måste inte vara si och så eller leva på det här eller det där sättet för att få komma till Gud. När vi hela tiden försöker behaga Gud blir vi trötta. När vi inser att vi inte behöver vara perfekta kan vi leva i glädje. Det är nåd.

Vi behöver inte betala med gärningar för att få en biljett in i himlen. Vi behöver inte vara så duktiga. Biljetten är redan betald av Jesus. Det är nåd.

När det går snett för oss får vi förlåtelse. Det är nåd.

Att bara få vara människa. Det är nåd.

Det här låter ju enkelt, men ändå har jag så svårt att ta till det hela i mitt hjärta. Jag vill känna den underbara nåden, men har svårt att förstå att jag faktiskt bara får ta emot denna underbara gåva. Jag får träna på det här, helt enkelt. ;)

Så här har jag tolkat nåd. Hur tolkar ni den? Håller ni med?

Tro och tvångssyndrom

I förrgår och igår var jag lite ledsen, men nu känner jag mig piggare igen, faktiskt lite inspirerad! Nu ska jag berätta lite mera om hur mitt tvångssyndrom tar sig uttryck för tillfället. Jag vill berätta om hur kombinationen av tro och tvångssyndrom ser ut för mig.

Jag har nog alltid haft en barnatro. Jag minns att jag bad till Gud också när jag var liten.

När jag var 15 år blev jag konfirmerad och efter det började jag gå en hjälpledarutbildning. Jag har för mig att det var någon gång då som jag på allvar började fundera på kristen tro och var jag stod i förhållande till den. Jag funderade på hur det skulle vara att bli "aktivt" troende. Skulle saker och ting bli annorlunda? Jag bestämde mig i alla fall för att jag ville tro och sedan dess har jag följt Jesus.

Min kristna tro har gett mig styrka, inspiration och glädje, men den har också fört med sig många utmaningar. I årskurs 9 konstaterades det att jag hade tvångssyndrom. Efter ett tag lindrades symptomen och livet blev lättare. När jag började gymnasiet kom tvångstankarna tillbaka. Det som var annorlunda denna gång var att tvångssyndromet fick en religiös karaktär. Jag hade ju blivit troende och ville handla rätt i allt. Denna strävan i kombination med tvångssyndrom visade sig inte vara helt okomplicerat. Tvångstankarna blev ännu mera skrämmande, eftersom de handlade om liv och död, rätt och fel, synd och helvete...

Jag kunde få dåligt samvete om jag gjorde något ansträngande på en söndag. Jag bad upprepade gånger om förlåtelse när jag kände att jag hade handlat fel. Jag trodde att jag kunde smittas av någon som inte var troende. Jag sminkade mig inte och slutade använda örhängen. Tron blev snarare betungande än befriande. Jag blev deprimerad.

Mitt tvångssyndrom har en lång historia och jag tänker inte redogöra för den i detalj här och nu. Hur som helst har det gått i vågor. Så småningom kom jag ur den värsta prestationsångesten vad gäller tron och började må bättre. Julen 2012 kom de religiösa tvångstankarna däremot tillbaka med stor kraft och även om jag mår rätt bra idag är det ändå just den här sortens tankar som fortfarande plågar mig och förtar min livsglädje allra mest.

Min största rädsla är helvetet. Min näststörsta rädsla är att behöva leva hela mitt liv i rädsla för att komma till helvetet. Just nu känner jag att jag inte kan bli helt lycklig om jag inte får svar på mina olika religiösa frågeställningar, som om jag inte kan leva livet fullt ut förrän jag har löst alla mina problem, som om jag inte kan finna frid hos Gud förrän jag har rett ut allting. Dessutom känns det som att hela min lycka hänger och faller på en enda tvångstanke. Jag inbillar mig att allt skulle vara frid och fröjd om jag bara hade svar på den där ena enda frågan.

(Jag vet ju innerst inne att livet inte kan bli helt perfekt men att det är vackert och underbart ändå, imperfectly perfect helt enkelt.)

Ni kanske undrar varför jag tror på Gud när livet är så kämpigt. På något sätt har tron bevarats även om jag har haft det svårt. Kanske är redan det ett bevis på att Gud är verklig. Jag tror inte att det är Gud som skapar tvångstankarna och lidandet. Däremot är han alltid med mig i mitt lidande. Jag vet ju att Gud är god och att jag får lita på att han vill mig väl.

Räddningen i all prestationsångest kallas nåd, men det tänkte jag skriva om i ett annat inlägg.

Ha det bra!

Allting kommer att ordna sig

Här kommer en påminnelse till alla som kämpar:

Igår var en tyngre dag. Den började bra med shopping i Kokkola tillsammans med mamma. Det var först på kvällen då jag drack kaffe hemma hos mamma och pappa som det bröt ut. Jag berättade om hur jag mår just nu och då brast det. Känslan av frustration vällde över mig: frustration över att tillfrisknandet går så långsamt, frustration över tvångstankar som inte vill släppa taget och frustration över att jag inte någon gång kan känna mig helt avslappnad och lycklig. Jag grät och kände mig bedrövad och modfälld. Ska jag aldrig mera få uppleva lycka?

Ibland har jag sådana här stunder då jag mister hoppet och allt känns svart. Då är det skönt att gråta ut. Sedan drar jag upp snoret och fortsätter kämpa igen. Idag känns det bättre och jag har fått tala om saken med terapeuten, som jag besöker en gång i veckan. Det är naturligt med motgångar på vägen upp,

Allting kommer att ordna sig. Lita på Gud.

Söndagsmys

Åh, vad skönt det är med söndag! Förut tyckte jag att söndagar var tråkiga och jag led av söndagsångest. Lättare blev det inte när jag trodde att man knappt fick göra något på söndagar. De blev så allvarliga. Vi pratade om det här då vi hade gäster här hemma igår. Varför har söndagar blivit ännu ett måste, ännu en prestationsfylld dag? Det där och det där och det där får du inte göra på söndagar, det där och det där och det där borde du göra på söndagar! Hur ska man egentligen göra för att helga vilodagen?

Jag är helt säker på att vilodagen behövs, eftersom vi behöver stanna upp, ladda batterierna och fundera över vad som är viktigt. Förhoppningsvis finns Gud också med i bilden. Det där med att ladda batterierna kan se ut på olika sätt för olika personer. Någon kopplar kanske av när hon stickar, en annan kopplar av i naturen och en tredje kopplar av med en heldag i soffan.

Sedan jag började med "Söndagsmys" har jag börjat tycka mycket bättre om söndagar. Ibland myser jag med Frank och ibland myser jag själv då Frank är ute och fiskar. Jag ser till och med framemot söndagar då jag ska få ha mitt söndagsmys, för jag vet att det är en fridfull och inspirerande stund. Jag börjar med att stiga upp och käka morgonmål. Kanske läser jag tidningen. Tidningen är mest intressant på söndagar. Sedan lägger jag på kaffet.

När kaffet är färdigt häller jag upp det och tar med mig koppen till vardagsrummet. Där sätter jag mig ner på mitt favoritställe, på divanen under en stor, varm och skön filt. Där kan jag sedan sitta i timmar och mysa. Om jag orkar läser jag lite ur Bibeln. Ofta skriver jag dagbok. På söndagar vill jag göra sådant som känns inspirerande och som ger mig kraft och energi. Till exempel kan dagboksskrivandet hjälpa mig att rensa mina tankar och en vers ur Bibeln kan göra mig hoppfull och gladare.

Kissorna är ofta med mig och myser! Här är förresten en av mina absoluta favoritblommor, hortensian. Jag fick den av mamma när jag fyllde år och ännu har den lyckats överleva, hehe. Egentligen brukar jag ha den i köksfönstret, eftersom den behöver mycket ljus.

Så här ser mina söndagar oftast ut. Vad gör ni på vilodagen?

Att vara lärare

Jag älskar att vara lärare, särskilt nu när det är sportlov... Haha, skämtar bara!

Idag hade jag min sista arbetsdag på den skola där jag jobbat hela höstterminen. Mitt vikariat tar slut nu och jag väntar med spänning på vad som ska hända härnäst. Den sista arbetsdagen var lugn: kollade på Oliver Twist i engelskan och skrev uppsatser i modersmålet. I lärarrummet fick kollegorna äta chokladkyssar som jag bjöd på. Nu är det sportlov i en vecka och då ska jag njuta! Jag vet inte riktigt vad som händer efter sportlovet, men trots att jag är något av ett kontrollfreak känner jag mig lugn. Det löser sig på ett eller annat sätt.

Jag tittar tillbaka på hösten med tacksamhet och kan konstatera att jag har valt rätt yrke! Jag har en passion för pedagogik och vill fortsätta utvecklas som lärare. Överlag har det hjälpt mig och min mentala hälsa att få vara i arbete. Arbete distraherar mina tvångstankar och ger mig trygga rutiner. Arbete är en välsignelse! Förut kände jag en press på att behöva åka ut i världen och rädda fattiga människor. Problemet är att jag är mycket hemkär och jag vet inte om jag skulle klara mig ute i stora vida världen. Jag inser smått att jag också kan göra gott här på hemmaplan. Som lärare! Kanske är det mitt kall, trots att jag misslyckas ibland.

Mötet med eleverna, skratten i lärarrummet, planeringen av undervisningen, häpnaden över elevernas klokhet, den första kaffekoppen på morgonen, glädjen när man kan ge positiv respons åt en elev...  

När jag kom hem från skolan idag firade jag sportlovet med att slänga mig i soffan, dra en filt över mig, läsa en tidning och käka Toblerone. Ååh, så mysigt!

Obsessive Cat Disorder

Kitten

Ibland hittar man så roliga saker på Pinterest! Jag försöker ändå att inte dela bilder som inte är mina egna. Då måste jag ju helt enkelt ta och pyssla ihop min egen version istället. Som här: Texten är hittad på Pinterest, men bilden på käraste Totte har jag tagit själv.

Kattbilder kan man väl inte få för mycket av?

Kärlek

Tack gode Gud för all kärlek i mitt liv. Tack för Frank, tack för mina vänner och tack för min familj. Hjälp oss att visa kärlek också när det inte är alla hjärtans dag! 

Igår firade vi alla hjärtans dag eller vändagen, som vi pratar om i Finland. På vändagen kommer vi ihåg våra älskade lite extra och inser kanske att vi borde vara mera kärleksfulla året runt. En elev konstaterade i höstas att det inte bara finns romantisk kärlek. Kärlek finns ju också till exempel mellan vänner och mellan familjemedlemmar. Jag tyckte detta var moget tänkt. Alla hjärtans dag handlar inte bara om att hitta Mister Right. Vissa trivs bättre ensam eller är kanske ensamma ofrivilligt.

Kanske borde vi handla kärleksfullt oftare (1 av 365 dagar är inget särskilt bra saldo).
Kanske borde vi tänka mer på att handla i kärlek än att snacka om kärlek.
Kanske borde vi älska andra för att Han har älskat oss.
Kanske borde vi handla kärleksfullt inte bara mot dem vi har kära.
Kanske borde vi också komma ihåg att vi bara är människor och inte alltid förmår handla i kärlek.
Kanske borde vi därför förlåta oss själva
och veta att också vi redan är älskade.

Kärlek, alltså vilket flummigt ord!

Hoppas ni hade en bra vändag! Det hade jag även om Frank var borta på resa. Jag hade ju egentligen tänkt publicera det här inlägget igår, men jag var på språng hela dagen. Jag var tillsammans med familjen från morgon till kväll och vi gick från det ena bordet till det andra: först pizza vid Optima, sedan kaffe på Skorpan, efter det kaffe hemma hos svärföräldrarna och slutligen kaffe hos min svägerska. Oj, vad jag skrattade och hade roligt! Tack för att ni finns! <3

Du är inte ensam

Några ord till dig som mår dåligt på ett eller annat sätt:

Du är inte ensam! Vad du än går igenom så är du inte ensam! Lätt hänt är det att man går och tänker att man är den enda som är konstig av alla människor på jorden...

Jag har upptäckt att psykisk ohälsa är mycket vanligt. Den finns inte bara i forskningsrapporter och TV-nyheter, utan mycket närmare än vi kanske tror. I varje kvarter och kanske varje hus finns det sorger och utmaningar som vi inte vet om. Vi tror att gräset är grönare på andra sidan och att alla andra är lyckliga och stabila. Vi håller våra problem för oss själva och ser psykisk sjukdom som något avvikande och skämmigt. Och ju mer vi håller psykisk ohälsa i skymundan, desto mer förstärker vi känslan av ensamhet och skam.

Svälj det du kallar stolthet och erkänn att du mår dåligt! Våga söka hjälp av familj, vänner och psykologer, för du behöver inte lida i ensamhet! Ensam är inte stark, så våga ta emot hjälp av människor som vill hjälpa dig! Om jag inte hade vågat erkänna att jag mådde dåligt hade jag knappast stått där jag står idag.

Ovan finns ett YouTube-klipp, där Elvis Presley sjunger "You'll never walk alone". Jag tycker den är så fin, eftersom även den talar om att vi aldrig är ensamma. Gud är alltid med oss.

Alltså:
Du är inte ensam - Det finns många andra som lider av samma saker som du.
Du är inte ensam - Det finns många människor som vill hjälpa dig att må bättre.
Du är inte ensam - Gud är alltid med dig och för dig.



Förresten, jag måste få skryta lite igen. Ikväll deltog jag i ett träningspass som är inspirerat av afrikansk dans. Under en timme bygger man ihop en hel koreografi och dansar barfota till trummor. Barfota! Efter passet började jag fundera på detta. Det känns roligt att jag trots mitt tvångssyndrom klarar av att dansa barfota utan att behöva rengöra fötterna noggrannare än vanligt efteråt. Nej, där dansar jag glatt bland andra människors döda hudceller och fotsvett. Haha, mysigt!

Totte, Ingvar och Ove

Som jag redan har berättat handlar inte hela mitt liv om tvångssyndrom. Låt mig därför presentera våra älskade, galna katter! ;)

Jag heter Totte och jag är en galen tjej med spring i benen. Jag älskar att busa och att bita Ingvar och Ove i svansen. En liten retsticka kan jag vara, men jag är så söt att jag mest är charmig. Min vakna tid vill jag leka, leka och åter leka. Ingvar och Ove är gamla gubbar och lite tröga ibland. Jag attackerar dem och försöker få dem att hänga med i leken. Ibland lyckas det, men ibland blir de bara trötta och irriterade.

Jag heter Ove och är döpt efter Ove Sundberg i Solsidan. Jag kallas också för Ove-Boven och Ukko-Pekka. Jag är husets lejon och inte alls så gammal som Totte försöker påpeka. Jag blir livrädd och springer iväg när det knackar på dörren, men när det är lugnt och skönt blir jag riktigt gosig. Jag har världens skönaste och mjukaste päls (våga bara säga att det ska bli handskar av mig!). Jag är en känslig kisse som behöver lite time-out ibland. Ååh, den där arma kamerablixten bländar mig!

Jag heter Ingvar, men kallas också för Inkku och Spinx. Mitt namn har jag fått efter det svenska metalbandet Black Ingvars. Jag tror jag har fått det namnet eftersom jag är svart (???). Ove är min brorsa. I can put on my angryface if I want to. Jag gosar när jag själv vill det. Jag är en självständig, men väldigt snäll kisse. Ibland låtsas jag att jag är Tottes pappa. Någon måste ju hålla reda på den snorvalpen. Håhå, dagens ungdom!

Skryt

Underbart när solen har börjat titta fram igen! Den här vackra morgonsolen mötte jag när jag var på väg till stan för att träna igår!

Jag jobbar som lärare och för tillfället börjar jag undervisa först klockan halv ett på fredagar. Igår tänkte jag att jag skulle ta tillfället i akt och gå på ett pass Bodypump som började klockan tio på morgonen. Jag skulle duscha och fixa mig på gymmet och sedan åka rakt till skolan därifrån. Och det gjorde jag, men det är inte träningen jag har tänkt skryta om!

Det märkvärdiga var att jag redan tjugo över elva satt i bilen på väg till skolan! Träningen hade börjat tio och avslutats klockan elva. På tjugo minuter hade jag alltså hunnit duscha, klä på mig, reda ut håret, packa ihop alla mina grejer och sätta mig i bilen. Jag måste faktiskt säga att jag var riktigt snabb. Jag ger en eloge till mig själv, eftersom jag för några år sedan knappt klarade av att duscha själv på grund av mitt tvångssyndrom! Så här tänker jag mig att det skulle ha kunnat se ut för några år sedan:

För det första skulle jag ha känt ett stort obehag i och med att behöva duscha på gymmet, eftersom det är en offentlig plats där många människor och därmed också många bakterier rör sig. Jag skulle ha varit rädd för att lägga ner mina saker på omklädningsrummets bänk, eftersom det kunde vara fullt av andra människors sjukdomar. Jag skulle ha stått en lång stund i duschen innan jag hade lyckats tvätta bort all smuts som kommit från de redskap och allt annat jag rört i under träningspasset. Efter duschen skulle jag kanske ha sköljt av golvet i duschutrymmet mycket noga, så att ingen annan person skulle halka på tvålrester och skada sig. När jag hade stigit ut ur duschen skulle jag inte ha gått tillbaka i samma fotspår som innan, utan med all makt försökt att inte röra i något som kunde smutsa ner mig igen. Om jag då skulle ha råkat röra i till exempel golvet, så hade jag varit tvungen att gå och tvätta händerna igen. När jag klädde på mig kläderna skulle jag kanske ha klätt på mig samma byxor tre gånger för att det skulle göras "på rätt sätt". 

Och så vidare och så vidare.

Det jag vill säga är att vardagliga saker kan ta väldigt länge för en person med OCD. Därför är jag så glad över att jag, utan att känna någon ångest, var ute ur gymmet på bara tjugo minuter! 

Den här sortens tvång har jag faktiskt inga större problem med nuförtiden. Jag kommer till exempel inte för sent till arbetet på grund av att jag kollar spis och kaffekokare. Detta är jag tacksam för!

Ha en trevlig lördagskväll allihopa!

Så här är OCD för mig

Jag lider av tvångssyndrom eller OCD, som är en förkortning av engelskans Obsessive Compulsive Disorder. Jag har länge haft ett stort kontrollbehov, men det var först på årskurs 9 som vi kom fram till att jag har tvångssyndrom. Sedan dess har jag periodvis haft det väldigt jobbigt. Däremellan har tvångssyndromet varit lättare och jag har mått bra. Under den tid som jag har haft tvångssyndrom har den också hunnit ändra karaktär flera gånger. Bland annat har jag varit rädd för AIDS, fästingar och elektriska apparater.

Jag är troende kristen och detta har färgat av sig på mina tvångstankar. Idag kretsar mina allra svåraste tvångstankar kring synd. Min största rädsla är att hamna i helvetet och det här leder till att jag rannsakar mig själv mycket noga. Jag får stark ångest när jag upplever att jag handlat eller handlar moraliskt orätt. Tvångshandlingarna kan då bestå av till exempel upprepade böner om förlåtelse.

Jag tar medicin för mitt tvångssyndrom och går i terapi. Terapin är mycket givande och jag tycker att jag har utvecklats mycket under de gångna åren. Jag har lärt mig mycket om mig själv och mina tankar. Kanske har jag också blivit bättre på att hantera dem. Jag håller fortfarande på att lära mig att Gud är god, att han står på min sida och att jag inte behöver göra något för att duga inför honom. Jesus har redan gjort allt för mig och jag får bara vila i Guds nåd! <3

Jag mår ganska bra nu. Jag känner att jag är på rätt väg! Samtidigt försöker jag acceptera att tvångssyndromet är en del av mitt liv och att jag förmodligen alltid kommer ha en tendens att fastna i tvångstankar. Mitt mål är att kunna leva sida vid sida med mina tvångstankar, att låta dem finnas men inte låta dem styra mitt liv. Jag håller på att lära mig att livet inte behöver vara perfekt för att vara underbart.

 Jag stiger upp varje morgon, klär på mig och går till arbetet. Jag klarar av att diska och tvätta kläder. Jag klarar av att umgås med vänner. Och jag klarar av att skratta och att njuta av livets goda!

Du får mycket gärna ställa frågor till mig eller dela med dig av dina egna erfarenheter!

Tvångssyndrom

Jag berättade redan att jag har tvångssyndrom. Nu vill jag förklara lite vad det här innebär.

För det första kan man säga att tvångssyndrom är väldigt individuellt. Ett tvångssyndrom kan se ut på olika sätt och varierar från person till person. Dessutom kan tvångssyndromet hos en enskild person också ändra karaktär med tiden.

Tvångstankar är obehagliga, ofrivilliga tankar som dyker upp i en persons huvud. Tankarna kan till exempel vara "Tänk om det börjar brinna!" eller "Tänk om jag har AIDS!" eller "Tänk om något katastrofalt händer!". De här tankarna ger upphov till stark ångest. För att lindra ångesten utför personen så kallade tvångshandlingar. Till exempel kontrollerar hon upprepade gånger att kaffekokaren eller spisen är avstängda. En "normal" person kan också börja fundera på huruvida kaffekokaren är avstängd eller inte. Denna går då kanske och ser efter om kaffekokaren är av. Då den normala personen märker att kaffekokaren är avstängd och allt är i sin ordning, så slutar denne att fundera på saken och går vidare. En person med tvångssyndrom har däremot svårigheter att lämna situationen. Istället kontrollerar hon kaffekokaren om och om och om igen. Det är som om personen med tvångssyndrom inte förmår att koppla om sin hjärna att tänka: "Jag har knäppt av kaffekokaren och allting är okej."

Personen med tvångssyndrom lider alltså av ett stort kontrollbehov och utför sina tvångshandlingar upprepade gånger. Tvångshandlingarna lindrar ångesten för stunden, men i längden blir ångesten ännu större. Ångesten försvinner inte hur många gånger man än kollar kaffekokaren, strykjärnet eller spisen.

Det finns olika sorters tvångssyndrom. En del personer är till exempel rädda för brand och kontrollerar därför kaffekokare och andra elektriska apparater väldigt noga. Andra är rädda för att bli smittade av någon sjukdom, till exempel AIDS, vilket leder till överdriven handtvätt och andra skyddsåtgärder. Vissa personer med tvångssyndrom känner att de behöver göra saker och ting "på rätt sätt" eller att saker och ting måste vara placerade i en viss ordning. Tvångshandlingar kan också ske mentalt, inuti huvudet, i form av till exempel ramsor och räknande.

För en person med tvångssyndrom gäller det att våga börja stå emot att utföra sina tvångshandlingar. Det här kommer förstås att leda till en stor ångest, men ju oftare personen vågar möta och utsätta sig för ångesten, desto mindre blir den med tiden. Tvångstankar kan behandlas på lite olika sätt. Jag har förstått att KBT är en ganska vanlig metod. Det finns också läkemedel som hjälper mot sjukdomen.

Jag ska berätta mera om hur tvångssyndromet ser ut för mig, men det får komma i ett annat inlägg!

Så här skulle man kanske kunna illustrera en person med tvångssyndrom. Mamma gjorde en liknande bild åt mig en gång.

Du kan läsa mera om tvångssyndrom, eller OCD som det heter på engelska, på Svenska OCD-förbundets hemsida.

Till sist några kändisar som sägs ha tvångssyndrom:
- David Beckham
- Cameron Diaz
- Leonardo DiCaprio
- Robert Gustafsson

Det visste du inte va!

Jag är Linda

Jag är Linda och jag känner att jag har något att berätta. Dessutom är skrivande ett stort intresse för mig. Därför har jag öppnat den här bloggen.

Jag är en nybliven 25-åring som bor med sin man och tre katter. Jag är utbildad klasslärare och brinner för pedagogik. På fritiden njuter jag av att träna, skriva dagbok, dricka kaffe och vara med min familj och mina vänner.   

Jag har tvångssyndrom. Tvångssyndromet är en stor del av mitt liv, men det betyder inte att jag är mitt tvångssyndrom. Tvångssyndromet har bjudit på många utmaningar och jobbiga perioder i mitt liv, men samtidigt kan jag känna tacksamhet över de kunskaper och insikter som jag har fått på vägen. Jag vill gärna dela med mig av det jag har upplevt och jag känner att det är onödigt att hemlighålla psykisk ohälsa. Jag är en före detta stavhoppare. Om jag genom idrotten skulle ha fått en kronisk, fysisk skada i  till exempel ryggen så hade jag såklart vågat berätta om den för andra. Jag skulle ha berättat om mina plågor och om hur skadan påverkar mitt liv. Nu tar jag steget ut och berättar att jag har tvångssyndrom, för varför skulle det vara konstigare än en ryggskada?

Jag önskar att jag genom bloggen kunde berätta lite mera om mitt tvångssyndrom. Men inte bara om det vill jag berätta, för som sagt är jag inte mitt tvångssyndrom. Det finns också rum för annat i mitt liv och det finns mycket som jag brinner för att skriva om. Det kan vara stort och det kan vara smått. Jag vet inte hur detta kommer att utvecklas. Framtiden får utvisa.

Välkommen hit, hälsar jag och Totte som tillbringar en mysig söndag i soffan!