Mera om acceptans

Jag talade just om acceptans. Här kommer ytterligare en bild som illustrerar detta.

Acceptans handlar om att tillåta negativa tankar och känslor att komma och gå som de vill. Vi erkänner att de finns, men låter dem inte styra våra liv. Kanske har man ett traumatiskt minne av en olycka, kanske känner man en stor rädsla för att tala inför publik, kanske är man rädd för panikattacker eller kanske blir man depressiv varje år när höstmörkret kommer. Alla dessa exempel kan leda till att vi begränsar våra liv. På grund av rädsla låter vi kanske bli att göra sådant som vi värdesätter i våra liv. Kanske undviker man roliga partyn eftersom man är rädd för att få en panikattack inför allas ögon.

När vi känner ångest eller rädsla är det lätt hänt att vi börjar tro på allt som vår hjärna hittar på. Vårt huvud säger att "allting kommer att sluta i katastrof" eller "jag kommer att göra bort mig", och därför låter vi bli att gå på festen eller att hålla det där talet. Sanningen är den att...

...vi inte ska tro på allt vi tänker och känner! Tankar är bara tankar och känslor är bara känslor och de kan inte skada oss! 

Kanske vågar vi inte möta rädslan ansikte mot ansikte och istället försöker vi desperat undvika allt obehag. Det här begränsar vår livskvalitet. Istället skulle vi kunna låta de obehagliga tankarna och känslorna komma och gå som de vill. Samtidigt kan vi nyfiket observera dem. "Vad är det jag tänker just nu?" "Var i kroppen känner jag obehaget?"

Till exempel: "Just nu säger mina tankar åt mig att jag kommer att göra bort mig på festen. Men jag vet att mina tankar bara är en rad av ord och att de inte kan skada mig. Just nu känner jag ångest, men den kommer snart att avta i styrka."

När vi accepterar obehaget vandrar de negativa tankarna eller känslorna så småningom vidare. Tankarna och känslorna mister makten när vi inte desperat försöker trycka undan dem. Snart märker vi att den där tanken bara var en tanke och att den inte behöver bestämma över vårt liv och våra handlingar. Vi kan gå på den där festen även om vi känner oro i kroppen. När vi vågar möta rädslan blir den mindre. Det här innebär inte nödvändigtvis att vi blir superlyckliga människor, men det innebär att vår ångest inte hindrar oss från att göra saker vi värdesätter.

Se på dina tankar och känslor som moln på himlen. De kommer och de går. Du kan observera dem och iaktta deras form, men du behöver inte plocka ner dem till marken för närmare analys. Nej, du låter dem passera när de själv vill det.

Acceptans

Har ni hört om ACT eller Acceptance and Commitment Therapy? Jag har läst en mycket intressant bok om detta ämne och också pratat om acceptans med min terapeut.

Det är faktiskt så att livet innehåller sorg och smärta. Det kan vi inte komma ifrån. Idag är många människor så hårt fokuserade på att hitta lyckan att de förlorar den. Många av oss tror att negativa tankar och känslor är någonting dåligt och försöker med all makt att trycka undan sådana. Vi försöker i allt ersätta de negativa känslorna med (det något slitna?) uttrycket "positivt tänkande".

Den här kampen blir tung och lönlös, eftersom smärta är en oundviklig del av livet. Acceptans handlar om att acceptera alla slags tankar och känslor, även de negativa. Känslor och tankar kan inte skada oss och istället för att försöka fly dem behöver vi lära oss att hantera dem, så att vi kan leva ett meningsfullt liv även om det inte är perfekt. När vi accepterar våra känslor och tankar får de också mindre makt i vårt liv. ACT bygger också på aktivt agerande, det vill säga att handla i enlighet med sina värderingar även om ens tankar och känslor är jobbiga.

Boken som jag har läst heter "Lyckofällan - skapa det liv du vill leva med ACT, mindfulness och engagemang" och är skriven av Russ Harris. Mindfulness handlar i detta sammanhang inte alls om religiös utövning, utan om att vara medvetet närvarande.

Min terapeut och jag har pratat om "acceptansknappen", som är en mental bild för mig att ta till när jag behöver det. När jag känner ångest är det bara för mig att trycka på denna acceptansknapp. I och med det accepterar jag alla slags tankar och känslor istället för att försöka ignorera dem. Sedan fortsätter jag dagen med att fokusera på andra, viktigare saker!

Hobbyrummet på gång!

Äääntligen fick Frank och jag lite energi över för att renovera och nu är hobbyrummet i princip klart! Det är bara lite småfix som gäller ännu; arbetsbelysning, pallar, kontorsmaterial och så vidare... men det går hur bra som helst att sitta och pyssla här nu! Vårt hemgjorda arbetsbord blev färdigt förra veckan och har flyttat in. De här bilderna togs däremot förrän bordet var färdigt, så bilder på bordet får ni kanske senare.

Rummet målades i grönt även om jag var osäker. Nu är jag ändå mycket nöjd med resultatet! Visst är rummet ganska mörkt, men den gröna nyansen är så härlig (jag har pippi på grönt just nu)! Den övriga inredningen är ljus och går i färger av vitt och ljust trä. När vi tröttnar är det bara att måla om.

Vad skönt att äntligen ha ett ställe där man riktigt kan breda ut sig med sina projekt!

Jag hade nästan gett upp hoppet om att mitt staffli skulle rymmas in, men jag hittade en perfekt hörna! Nöjd!

En vänlig grönska

Ännu en gång har en vänlig grönskas rika dräkt smyckat dal och ängar. Åh, vad jag njuter av naturens prakt! Maj kom och gick och nu är vi inne i juni. Jag har sommarlov, den första sommaren på länge. Jag fixar och donar här hemma, går på loppis, motionerar och myser på kaféer. Det är verkligen lyxigt med en så här lång ledighet!

Jag är tacksam. Jag mår bra nu, mycket bättre än tidigare. Jag vet inte om det är solstrålarna eller naturens prakt eller träningen eller jobbsituationen eller bara Guds underbara nåd som gör att jag mår så bra nu. Den gångna våren har varit bra. Jag har fått jobba på en arbetsplats där jag trivts mycket bra. Samtidigt har jag haft så få jobbtimmar per vecka att jag också hunnit ta hand om mig själv och göra sådana saker som jag verkligen gillar. Jag har tränat regelbundet och ätit hälsosamt. Min jobbsituation ser också bra ut, för jag har troligtvis jobb till hösten. Allt det här bidrar säkert till mitt välmående.

Såklart finns Skuggan där, men det är som om den har blivit lite suddigare i kanterna. Den är inte lika framträdande längre. Visst önskar jag att jag slapp Skuggan helt och hållet, men samtidigt känner jag att min kamp har gjort mig starkare och klokare som människa. Det känns nästan som om jag så småningom eventuellt skulle kunna närma mig tanken om acceptans. 

Acceptans tänkte jag skriva mer om i ett senare inlägg. 

Tack gode Gud för lite glädje i mitt liv! Och tack för din vackra skapelse.