Han är uppstånden! Jesus har vunnit över ondskan! Min sinnesstämning denna påskdag var ändå en helt annan. Dagen började med gnabb och gräl. Jag hade ångest. Vi skulle äta morgonmål och jag funderade på att tända ett ljus. Vilken vits är det med det, tänkte jag, här är ju så råddigt så det blir ändå inte mysigt. Jag tände ljuset i alla fall och det förändrade trots allt hela atmosfären. Ett enda ljus gjorde att allt kändes lite trevligare för en stund. Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det kom jag att tänka på. Klyschigt, kanske. Julsång dessutom. Jag tyckte ändå det var sant.
Det var en tråkig och ångestfylld dag. Vi for ut och körde hela familjen. Jag tog med mig kaffe i bilen. Där satt jag i pyjamas och njöt av att få sitta stilla en stund. Då sa Frank någonting i stil med:
"Linda, he e ju påsk nu. Tå kan du ju tänk att allt e borttvätta. Resten veit du sjölv, he e ju to som e bibellärd."
"Ja, det var teologiskt för att komma från dig", sa jag.
Dagen fortsatte och jag tog en ordentlig tupplur. Sedan blev det läggdags för småpojkarna och när de hade somnat ringde jag mamma och hävde ur mig min ångest. Efteråt kändes allt bättre. Det är skönt att gråta ut ibland. Det är skönt att ha en mamma. Lillkillen vaknade hundrafemtioelva gånger under kvällen och till sist gav jag upp och gick och lade mig.
Det var så vi firade Jesu uppståndelse i år.
Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ibland vet jag inte hur jag ska orka vidare. För någon dag sedan tyckte jag att jag hanterade corona-situationen rätt bra. I helgen har jag däremot haft det jättejobbigt. Men ångesten beror nog inte bara på corona. Den beror också på trötthet, tvångssyndrom, religiösa grubblerier och brist på ensamtid. Idag mår jag bättre igen och jag kom på att göra upp en planering för veckan som kommer. Jag mår bra av rutiner. Om jag bara gick på känslor de dagar jag mår sämre så skulle ingenting bli gjort och allt skulle kännas ännu värre. Då jag följer rutinerna behöver jag inte känna efter så mycket. Jag bara gör så som jag brukar. Klockan nio en vanlig vardag klär vi på oss och så går vi utomhus även om jag hellre skulle sitta ner i soffan med en kaffe och grotta ner mig i min misär. När jag väl orkat ta det där första jobbiga steget så kommer ofta dagen igång och jag lyckas ta mig ur offerkoftan. Sist och slutligen blir dagen ganska bra. Nu har jag alltså en planering att följa. Jag skrev till och med ner vilken mat vi ska äta. Det låter kanske stelt, men det hjälper mig. Sedan behöver jag inte följa listan slaviskt och alla punkter behöver inte bli avbockade. Skulle en dag kännas skit är det fritt fram att lägga på paw patrol och koka nudlar.
Jag vill inte att min blogg ska vara en klagomur, men jag vill visa att det går uppåt och att det går neråt och att det går att leva ändå. Tack, Jesus, för att jag kan fira din uppståndelse och tack för att jag får tro på dig oberoende av min sinnesstämning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar