Hoppet försvann inte

Idag mår jag bättre igen och jag kom på att göra upp en planering för veckan som kommer. Jag mår bra av rutiner. Om jag bara gick på känslor de dagar jag mår sämre så skulle ingenting bli gjort och allt skulle kännas ännu värre. Då jag följer rutinerna behöver jag inte känna efter så mycket. Jag bara gör så som jag brukar. Klockan nio en vanlig vardag klär vi på oss och så går vi utomhus även om jag hellre skulle sitta ner i soffan med en kaffe och grotta ner mig i min misär. När jag väl orkat ta det där första jobbiga steget så kommer ofta dagen igång och jag lyckas ta mig ur offerkoftan. Sist och slutligen blir dagen ganska bra. Nu har jag alltså en planering att följa. Jag skrev till och med ner vilken mat vi ska äta. Det låter kanske stelt, men det hjälper mig. Sedan behöver jag inte följa listan slaviskt och alla punkter behöver inte bli avbockade. Skulle en dag kännas skit är det fritt fram att lägga på paw patrol och koka nudlar.

Så skrev jag för en vecka sedan. Vad tror du hände sedan? Jag fortsatte med vardagen och det gick jättebra! Jag hade det mycket jobbigt ibland också, men överlag gick det jättebra. Jag följde inte min planering slaviskt, men den hjälpte mig ändå att hålla ångan uppe. Här kommer lite glimtar från veckan som gick. 







































Vad är det där som skymtar i min kökssoffa? Ni kommer inte att tro mig!






































Jag fick ett konstigt infall och plockade fram symaskinen. Jag som inte ens kan sy! Äldre sonen tyckte det var jättekul. En kudde blev det.






































Vint och snett blev det också, men jag orkade inte vara så noggrann. Jag ville bara ha ett roligt projekt, och perfektionism skulle ha förtagit glädjen.  

Vi gick på vagnpromenad i takatalvi-vädret. Tungt, svettigt, skönt tillika.

Frank hade kvällsskift och när den yngre sonen tog sin förmiddagstupplur passade vi på att lägga på paw patrol åt den äldre...

...så att vi vuxna skulle få dricka kaffe i lugn och ro!

Sedan redde jag upp lillkillens klädskåp. Ut med smått, in med större. Ah, vilken syn!

Jag stängde dörren om mig och hade egentid i hobbyrummet. Det var skönt. Men var det samma dag som jag läste det här på svenska folkskolans vänner? Arvid Mörne-tävlingen var avgjord. Jag har deltagit flera gånger men aldrig premierats. Artikeln var en känga i ansiktet. Jag kände mig så träffad. Jag tillhör nämligen den första kategorin. Det är kategorin som skriver mest utgående från sig själv. I mina dikter finns inte ett klart yttre sammanhang och de placerar sig inte i en litterär tradition. Jag tillhör inte kategorin där det märks att skribenterna själva läser dikt. "I en tid då många vill skriva, men färre orkar läsa löper skiljelinjen i bidragen oftast just här, berättar Mia." Så stod det. Jag skämdes över mig själv och min naiva tro på att jag hade något. 

Jag kunde konstatera att den här våren var de krossade drömmarnas vår. Hade jag kanske tänkt att 2020 skulle bli mitt år? Året då jag fyllde så jämnt och fint. Men nej. Coronan kom, jag fick inte jobbet jag sökte och dessutom kände jag mig som ett litterärt bottenskrap. Och inte blev jag helad heller.

Jag blev ledsen över artikeln men lyckades ta mig samman igen. Den här förfärligt usla bilden får visa på något roligt istället. I helgen fick jag nämligen umgås med nära och kära över nätet. Tack, gode Gud, för möjligheten som videosamtal ger i corona-tider! Jag har suttit och pratat med syrran, med min bibel- och böngrupp och med Franks familj. I lördags firade vi till och med en födelsedag med ett zoom-kalas. Vi drack kaffe och doppade framför skärmen. Vi sjöng och pratade. Vi hade presentöppning. Vi körde en kahoot-frågesport. Vi hade hänggubbe och lekte rita och gissa. Allt via nätet.

I söndags for de två större grabbarna ut på fiske och jag lämnade hemma med den yngre. Jag fick en lugn och skön dag och passade på att läsa. Efter läggningen av småkillarna var jag ändå supertrött och orkade inte göra någonting. Nu är det måndag igen och dagen har varit ok. Jag sitter i hobbyrummet för mig själv igen. Det går upp och ner. Det är mitt liv just nu. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Tack, gode Gud, för veckan som gått.

Låt aldrig hoppet försvinna

Han är uppstånden! Jesus har vunnit över ondskan! Min sinnesstämning denna påskdag var ändå en helt annan. Dagen började med gnabb och gräl. Jag hade ångest. Vi skulle äta morgonmål och jag funderade på att tända ett ljus. Vilken vits är det med det, tänkte jag, här är ju så råddigt så det blir ändå inte mysigt. Jag tände ljuset i alla fall och det förändrade trots allt hela atmosfären. Ett enda ljus gjorde att allt kändes lite trevligare för en stund. Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det kom jag att tänka på. Klyschigt, kanske. Julsång dessutom. Jag tyckte ändå det var sant. 

Det var en tråkig och ångestfylld dag. Vi for ut och körde hela familjen. Jag tog med mig kaffe i bilen. Där satt jag i pyjamas och njöt av att få sitta stilla en stund. Då sa Frank någonting i stil med:
"Linda, he e ju påsk nu. Tå kan du ju tänk att allt e borttvätta. Resten veit du sjölv, he e ju to som e bibellärd."
"Ja, det var teologiskt för att komma från dig", sa jag.

Dagen fortsatte och jag tog en ordentlig tupplur. Sedan blev det läggdags för småpojkarna och när de hade somnat ringde jag mamma och hävde ur mig min ångest. Efteråt kändes allt bättre. Det är skönt att gråta ut ibland. Det är skönt att ha en mamma. Lillkillen vaknade hundrafemtioelva gånger under kvällen och till sist gav jag upp och gick och lade mig.

Det var så vi firade Jesu uppståndelse i år.

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ibland vet jag inte hur jag ska orka vidare. För någon dag sedan tyckte jag att jag hanterade corona-situationen rätt bra. I helgen har jag däremot haft det jättejobbigt. Men ångesten beror nog inte bara på corona. Den beror också på trötthet, tvångssyndrom, religiösa grubblerier och brist på ensamtid. Idag mår jag bättre igen och jag kom på att göra upp en planering för veckan som kommer. Jag mår bra av rutiner. Om jag bara gick på känslor de dagar jag mår sämre så skulle ingenting bli gjort och allt skulle kännas ännu värre. Då jag följer rutinerna behöver jag inte känna efter så mycket. Jag bara gör så som jag brukar. Klockan nio en vanlig vardag klär vi på oss och så går vi utomhus även om jag hellre skulle sitta ner i soffan med en kaffe och grotta ner mig i min misär. När jag väl orkat ta det där första jobbiga steget så kommer ofta dagen igång och jag lyckas ta mig ur offerkoftan. Sist och slutligen blir dagen ganska bra. Nu har jag alltså en planering att följa. Jag skrev till och med ner vilken mat vi ska äta. Det låter kanske stelt, men det hjälper mig. Sedan behöver jag inte följa listan slaviskt och alla punkter behöver inte bli avbockade. Skulle en dag kännas skit är det fritt fram att lägga på paw patrol och koka nudlar.

Jag vill inte att min blogg ska vara en klagomur, men jag vill visa att det går uppåt och att det går neråt och att det går att leva ändå. Tack, Jesus, för att jag kan fira din uppståndelse och tack för att jag får tro på dig oberoende av min sinnesstämning!

OCD och corona

Corona är ett oundvikligt samtalsämne just nu. På bara några dagar förändrades hela tillvaron och allt känns lite overkligt. I början hade jag ångest och mycket grubblerier, men nu känner jag mig lugn och tillitsfull. Jag tar en dag i taget och ååååh vilken lärdom bara det! På ett sätt ser min tillvaro inte särskilt annorlunda ut. Jag är vårdledig och Frank jobbar vidare, så vi har inte tvingats göra några nya praktiska arrangemang för vår vardag. Jag och en nära vän skämtade och sa att vi är i karantän mest hela tiden ändå som hemmamammor. Jag brukar vara ensam hemma med mina småpojkar en hel del annars också och trivas med det, men jag saknar att kunna växla de långsamma hemmadagarna med mera programfyllda dagar ute bland folk. Jag saknar umgänget med mina vänner. Jag saknar familjecafé och parkverksamheten.

I övrigt går det bra, vi mårar åpåå. Det kunde ha varit värre. Jag tänker mig tillbaka till tonåren då jag hade en period av intensiv handtvätt. Jag fruktade aids och fågelinfluensa och bacillerna fanns överallt. Jag funderar hur det skulle vara om jag hade det likadant nu. Trots mitt tvångssyndrom är jag ganska lugn trots corona. Jag har ingen bacillskräck och tvättar inte händerna mer än vanligt. I och för sig träffar vi knappt någon, så det känns ganska tryggt här hemma i våra egna bobbor. Jag vet inte hur det skulle vara om jag var i jobb någonstans där jag mötte andra människor.

Min ångest den senaste tiden har snarare rört sig kring ovisshet och samvetsfrågor. Det är jobbigt att inte veta hur länge det här ska hålla på. Är det här bara början till mera lidande? Är Jesus på väg tillbaka? Det skulle ju förstås vara toppen, men jag är ändå rädd för lidandet före det. Vem kan jag träffa? Tänk om jag blir orsaken till att någon i en riskgrupp drabbas? Tänk om jag smittar den som smittar den som smittar den som smittar den. Som dör. Alla historier slutar med att någon dör och att det är mitt fel. För tillfället försöker vi hålla oss så mycket som möjligt hemma. Frank far till jobbet, vi handlar mat. Vi träffar familjen men inga kompisar. Jag skulle vilja ha en målbild. Det vore skönt med ett datum som man kunde förhålla sig till, ett datum då man visste att allt är över. Det är lite svårt förstås. Men åtminstone en målbild har jag med en av mina vänner. När allt är över ska vi baka och ha kalas!

Jag funderar på andra som har OCD. Hur är det med dem just nu? Hur upplever de coronapandemin? För mig går det som sagt rätt bra, men till er som har det svårt skickar jag nu en stor virtuell styrkekram!

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Jag läste att corona betyder krona eller korona. Koronan är det yttersta lagret i solens atmosfär och covid-19 har fått sitt namn av att det påminner om koronan (wikipedia). Men på tal om krona så hör ju en krona hemma på en kung och den verkliga kungen är ju Jesus! Covid-19 ska inte segra. Nej, kronan tillhör Jesus och det goda ska segra! Med detta hopp ska jag ta mig igenom denna konstiga coronaverklighet.