lyste solen på skåpluckorna i köket
för första gången på länge
som en påminnelse
om att det är dags att börja leva igen
men samtidigt
som jag såg skuggan av mig själv
och av barnet i min famn
på väggen
tänkte jag
att vi borde leva
också när det är mörkt
för annars vore vi väl döda mest hela tiden
och jag tänkte också
att vi borde fascineras lika mycket av
det lilla
som barnet fascinerades av skuggspelet
i det solstänkta köket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar