Spisen

Jag brukar tänka att mina tvång är delade i två kategorier. Till den ena kategorin hör de religiösa tvångstankarna, där jag fastnar i grubblerier om rätt och fel, synd och helvete. De här tvångstankarna förtar min livsglädje allra mest. Till den andra kategorin av tvångstankar hör praktiska tvångstankar, som jag kallar dem. Hit hör kontrollerande av olika slag, till exempel upprepade kontroller av att kaffekokaren är avslagen, att jag dragit upp handbromsen i bilen eller att dragkedjor på väskor och fickor är fast. Av dessa praktiska tvång finns det ett tvång som länge varit en av mina absolut största fiender:

spisen!

Jag har länge haft en stor rädsla för att spisen ska lämna påslagen och leda till brand. Därför har jag i flera år haft det jobbigt när jag ska åka bort hemifrån. Jag kunde länge stå och stirra på spisen och försöka försäkra mig om att lamporna inte lyste och att alla knappar pekade åt rätt håll. Jag kunde räkna flera gånger: "Ett, två, tre, fyra, fem, sex. Alla sex knappar pekar uppåt. Eller hur? Ett, två, tre..." Ibland kunde jag också ta på plattorna med händerna för att känna om de var varma. Ännu värre kändes den här processen om jag var stressad. Dessutom kunde jag kontrollera spisen flera gånger även om jag bara var hemma, till exempel när jag skulle till vardagsrummet för att se på teve och mysa. Då var det som om allting måste vara perfekt innan jag satte mig ner i soffan. Det var svårt att koppla av.

Hur klok ser man ut när man står och stirrar på en spis i flera minuter? Och sedan återkommer till den fastän man redan var på väg ut genom dörren?

I min terapi har jag i små steg försökt börja möta tvångstankarna och stå emot dem. Jag har börjat med enklare saker. Till exempel har jag i höstas jobbat med att minska på kontrollen av handbromsen i bilen. Spisen har dock varit en stor och svår uppgift att sätta igång med.

Men vet ni vad? För några veckor sedan märkte jag att spisen inte var särskilt jobbig längre! Nuförtiden tar det inte alls länge för mig att kolla spisen när jag är på väg hemifrån. Jag har också mycket lättare för att sätta mig ner framför teven utan att fastna i upprepade kontroller av spisen innan. Jag vet inte varför spisen plötsligt har blivit så lätt att hantera. Det känns inte som om jag skulle ha tränat särskilt mycket på att minska på spiskontrollerna. En övning har jag faktiskt gjort på uppmaning av min terapeut. Den gick ut på att jag med avsikt lade på spisen för att sedan bara vara hemma som vanligt. Jag kunde till exempel sitta i soffan och läsa en stund medan spisen var på. När jag rörde mig i köket kunde jag tydligt se att spislamporna lyste. Efter en stund lade jag av spisen igen. Syftet med den här övningen var att lära mig lita på mina sinnen. Jag lärde mig att lita på mina ögon, att jag faktiskt tydligt och klart kan se huruvida lamporna lyser eller inte.  

Det här var alltså positiva nyheter och jag tycker att det är värt att notera när man gör framsteg.

Tummen upp för det!