Skuggan

Jag är ju så bra på väg. Jag har ju så mycket att vara tacksam för. Jag har ju så mycket glädje och lycka i mitt liv.

Och ändå känns det som att jag inte kan vara lycklig fullt ut. Jag kan vara glad och skratta och ha roligt, men det är som om jag aldrig skulle kunna uppleva äkta eller fullständig glädje. Ibland när jag mår särskilt bra brukar jag kunna säga att jag är nästan lycklig. Jag har alltså skapat ett helt nytt begrepp, "nästan-lycklig", eftersom det i min värld inte tycks finnas något som fullständig glädje. Det finns alltid något i vägen som hindrar mig från att nå ända fram till lyckan.

Detta något kallar jag för Skuggan. Skuggan fördunklar min tillvaro och finns där hela tiden för att påminna mig om min ångest. Även om jag är glad så är Skuggan med i bakgrunden. Just nu finns det en tvångstanke, en fråga av religiös karaktär, som plågar mig allra mest av alla tvångstankar. Det känns som om jag skulle bli lycklig om jag bara fick svar på just den tvångstanken. Då skulle jag inte bry mig om de andra tvångstankarna. Om jag fick svar på den här frågan skulle alla problem plötsligt vara som bortblåsta och det skulle inte finnas några moln på min himmel. Det känns som om allting - hela mitt liv! - hänger och faller på den här frågan. Jag är besatt av den här tvångstanken. Den här tvångstanken är min skugga och även om jag inte hela tiden aktivt grubblar, så finns den alltid med i bakgrunden.

Hur kan hjärnan vara så trög? Hur kan jag haka upp mig på en enda tanke och bli besatt av att slippa den? Hur kan jag tro att min lycka hakar upp sig på denna enda tvångstanke? Varför kan jag bara inte släppa taget om Skuggan när alla runt omkring mig säger att jag kan och får göra det? Jag är rädd för att Skuggan ska förfölja mig hela livet.

Känner någon igen sig?

Jag vet att det finns sätt som kan hjälpa en att hantera Skuggan, så det finns hopp! Men mera om det i ett annat inlägg.