Skuggan

Jag är ju så bra på väg. Jag har ju så mycket att vara tacksam för. Jag har ju så mycket glädje och lycka i mitt liv.

Och ändå känns det som att jag inte kan vara lycklig fullt ut. Jag kan vara glad och skratta och ha roligt, men det är som om jag aldrig skulle kunna uppleva äkta eller fullständig glädje. Ibland när jag mår särskilt bra brukar jag kunna säga att jag är nästan lycklig. Jag har alltså skapat ett helt nytt begrepp, "nästan-lycklig", eftersom det i min värld inte tycks finnas något som fullständig glädje. Det finns alltid något i vägen som hindrar mig från att nå ända fram till lyckan.

Detta något kallar jag för Skuggan. Skuggan fördunklar min tillvaro och finns där hela tiden för att påminna mig om min ångest. Även om jag är glad så är Skuggan med i bakgrunden. Just nu finns det en tvångstanke, en fråga av religiös karaktär, som plågar mig allra mest av alla tvångstankar. Det känns som om jag skulle bli lycklig om jag bara fick svar på just den tvångstanken. Då skulle jag inte bry mig om de andra tvångstankarna. Om jag fick svar på den här frågan skulle alla problem plötsligt vara som bortblåsta och det skulle inte finnas några moln på min himmel. Det känns som om allting - hela mitt liv! - hänger och faller på den här frågan. Jag är besatt av den här tvångstanken. Den här tvångstanken är min skugga och även om jag inte hela tiden aktivt grubblar, så finns den alltid med i bakgrunden.

Hur kan hjärnan vara så trög? Hur kan jag haka upp mig på en enda tanke och bli besatt av att slippa den? Hur kan jag tro att min lycka hakar upp sig på denna enda tvångstanke? Varför kan jag bara inte släppa taget om Skuggan när alla runt omkring mig säger att jag kan och får göra det? Jag är rädd för att Skuggan ska förfölja mig hela livet.

Känner någon igen sig?

Jag vet att det finns sätt som kan hjälpa en att hantera Skuggan, så det finns hopp! Men mera om det i ett annat inlägg.

Länge sedan sist!

Hej igen! Nu är det länge sedan jag skrev. Den senaste tiden har det hänt en hel del. Några dagar i mitten av mars hälsade jag på min syster i Tyskland och det var en mycket trevlig resa. På hemmaplan har jag hunnit vikariera på flera olika ställen och dessutom fått en timlärartjänst på ett lågstadium fram till skolavslutningen. Det handlar bara om tio timmar i veckan, men de är koncentrerade till tisdagar, onsdagar och torsdagar. På måndagar och fredagar kan jag alltså ta emot andra vikariat eller bara vara ledig. Skönt att det fixade sig på jobbfronten! Under tiden jag varit borta från bloggen har också min farmor gått bort. Dessutom har jag varit lite sliten den senaste veckan.

Jag har helt enkelt inte riktigt haft inspiration för bloggen och jag vill inte att bloggen går före mitt eget välmående. Men nu är jag här igen, jag har ju så mycket jag vill skriva om! Hoppas ni vill fortsätta läsa!

Humor som medicin

På mitt sängbord står en kalender med tänkvärda ord för årets alla dagar. Dagens tänkvärda ord lyder enligt ovan: "Skratta åt dig själv emellanåt; det kommer du att må bra av!"

Jag håller med! Livet blir roligare om man inte tar allting för allvarligt. Ibland kan humorn fungera avväpnande när allting känns mörkt. Komiker brukar ju ofta skämta om allvarliga och känsliga saker och det gillar jag, för humorn är en bra kanal att bearbeta jobbiga saker genom. En person som lever med tvångssyndrom torde inte ha svårt att skratta åt sig själv, för varje dag gör hon eller han underliga grejer, haha! Hur konstigt ser det inte ut när man står och stirrar på en och samma kaffekokare i tre minuter eller trycker lamporna av och på fem gånger innan man går hemifrån? Jag tycker om när folk kan driva med sig själva och samtidigt ha en god självkänsla. 

För flera år sedan hade jag en stor rädsla för fästingar. Alla mörka prickar som jag såg var potentiella fästingar och jag var tvungen att kontrollera huruvida de var det eller inte. Små, mörka prickar finns ju överallt så ni kan tänka er att det blev en hel del kontrollerande. En gång satt vi vid köksbordet och åt mat, när jag antagligen började fundera på huruvida en prick var en fästing eller inte. Då tog pappa och brorsan till orda: "Mmm en fästing! Adee siir goo ut!" och så låtsades de äta upp "fästingen". Här är alltså ett exempel på hur humorn kan avdramatisera något som känns som största allvar. Humorn kan ge distans till saker och ting och få en att fundera på hur logiska ens tankar egentligen är. 

I had anxiety for so long I went to a psychiatrist. I said to him: "I'm constantly anxious. What do I do?" He told me I had OCD. I was shocked. I had to call him nine times to make sure he was certain.

Tack gode Gud för humor!

Livet med katter

De två senaste inläggen har varit ganska allvarstyngda, så låt mig nu bjuda på något lättsammare. Att ha katter i hushållet förgyller livet! Ibland bjuder katterna på lite extra tokigheter, så här kommer några godbitar från åren med Ingvar, Ove och Totte!


KK = KisseKompisar

Söt-Ove!

Attityd-Ingvar!

Bus-Totte

Kissor ska alltid vara på alla möjliga och omöjliga ställen, i detta fall på vedahällon.

Åh, de är så söta!

Till sist kommer den absolut roligaste kattbilden EVER! Haha, den här bilden blir aldrig gammal!