Arbete och jullov

Det är bara några dagar kvar till jullov. Det tackar säkert ingen nej till, inte heller jag. Dessutom är det så mycket roligt på gång den här sista veckan, bland annat frågesport, julfest och julaktiviteter av olika slag. Just nu läser jag "En bok om julen" av Boris Salo och genom den har jag fått lära mig att julen handlar om så mycket mer än vi kanske tror. Jul är inte bara mys och frid och idyll. I själva verket var den första julen då Jesus föddes inte särskilt fridfull. Den var full av strid och kamp och osäkerhet. Glädjen är att Gud kom till en söndrig värld för att rädda oss. Av samma bok har jag fått lära mig att julen handlar om vardagen, vilket är tänkvärt när man så mycket går och väntar på jullovet.

Visst ska man få längta efter jullovet och alla andra ledigheter, för vi behöver ju vila. Samtidigt är det en välsignelse att arbeta. Det är ett sätt att tjäna Gud. Dessutom består ju största delen av livet av vardag, så varför bara vänta på helgen? Jag är tacksam över mitt arbete. Att vara lärare känns som min uppgift trots att arbetet bjuder på många utmaningar. Under tunga arbetsdagar och måndagsmorgnar vore det kanske bra att påminna sig själv om att man tjänar Gud. "Låt mig nu stiga upp denna underbara måndagsmorgon och gå ut och tjäna Gud!" :) Som lärare upplever jag ofta stress, press, irritation, ilska, trötthet och ändlöshet.

Men så finns det de där underbara stunderna också: ett mäktigt luciatåg, en stämningsfull julfest, modiga elever på scen, rofyllda lässtunder med eleverna, en givande diskussion i klassen, en bamsekram på rasten, en busig elev med glimten i ögat, en elev som vill öppna sig för mig, en kafferast i lärarrummet... Jag är välsignad att få jobba som lärare!

Med det sagt tar jag snart emot ett efterlängtat jullov och efter jullovet väntar nya och roliga utmaningar!

Leap of faith

Bilden är inte min egen, men certifierad enligt Creative Commons och hämtad från Pixabay.com. Egen redigering.

Jag tänkte att jag aldrig skulle börja med stavhopp. Senare blev stavhopp min starkaste gren inom friidrotten. 

En viktig sak i stavhopp är att våga lita på staven. Jag minns att nya adepter började med att bara hänga i staven och stilla ta sig, utan att egentligen hoppa, över stavhoppsgropen, från den ena sidan av madrassen till den andra. På så sätt lär man sig att lita på staven och på att den tar en framåt. När man litar på staven kommer man senare att våga språnget. Då kommer man att våga pröva på de höga höjderna.

Tänk om livet fanns där uppe vid ribban och du skulle nå upp till den om du bara vågade lita på staven. Tänk om staven var Gud. Tänk om du med Guds hjälp skulle våga språnget över tröskeln av rädsla och börja leva livet fullt ut. Du litar på att Gud bär dig, precis som staven bär stavhopparen.

Livet är fullt av äventyr och jag är full av drömmar. Mitt tvångssyndrom håller mig dock tillbaka och försöker övertyga mig om att jag inte är värd allt det goda. Tvångssyndromet försöker övertyga mig om att jag kan få mitt drömliv om jag bara följer dess vilja. Tvångssyndromet säger att jag inte kan leva meningsfullt innan allting är perfekt.

Det är kanske dags att strunta i tvångssyndromet och all sörja den pladdrar om.

Jag greppar staven, lyfter den och sätter fart mot gropen och ribban där framme. Jag accelererar och snart är jag där för att ta språnget ut i det okända, främmande och skrämmande livsäventyret.

En annan verklighet

Vi stiger upp. Det är tidig morgon. Frank åker iväg för att fiska. Jag går ut i mörkret för att hämta posten. Jag beundrar stjärnhimlen. Jag går in och tänder en brasa i vedahällon, sätter mig vid bordet med tidningen och intar mina piller. Jag kokar upp vatten och häller det över havreflingor i en skål. Jag äter min gröt i lugn och ro. Jag funderar på om jag ska sätta på Lugna favoriter i radion, men bestämmer mig för att tystnaden är skönare. 

Jag landar. 

Jag landar i mig själv och i en annan verklighet. Det är så viktigt för mig att få landa och att inse att det finns en annan verklighet än den där bråda, kalla, hårda. Tack, gode Gud, för att du är den verkliga verkligheten. Hjälp mig att inse att du alltid älskar mig oberoende av vad jag presterar. Jag behöver inte ens prestera inför dig. Jag får bara vara människa och krypa upp i din famn som ett barn. Tack för den tryggheten. 

Kaffe, vila och första snön

När jag tittar tillbaka på bilder från i somras blir jag nästan häpen. Tänk vad lummigt det var då, en helt annan värld! Igår kväll började det snöa och tidigt i morse vaknade jag av att snön rasade ner från taket. Jag och Frank steg upp till en ny, ljus värld i vitt. Det var mycket vackert och det snöar fortfarande. Får se om det blir en ordentlig vinter i år. Jag hoppas det, för jag tycker det är lite skrämmande när vintrarna har blivit så milda...

Det är en skön dag idag. Både Frank och jag är hemma och tar det lugnt. Jag sitter framför datorn i hobbyrummet och har just tryckt i mig en kaffe, en satsuma och en chokladboll. Det där att ta det lugnt känns så viktigt just nu. Hösten har varit intensiv och jag har känt mig stressad. Jobbet bjuder hela tiden på nya utmaningar och när jag har kryssat av en sak på listan dyker det upp ett nytt projekt att ta tag i. Det är ju så det är, att arbetet aldrig kommer att ta slut.

Peace.
It does not mean to be in a place
where there is no noise,
trouble or hard work.
It means to be in the midst of those things
and still be calm in your heart.

Därför borde jag lära mig att hitta ro mitt i stormen, precis som det står här ovanför. Jag har pratat en del om min jobbstress tillsammans med terapeuten. Samtidigt har jag skrattat åt det hela och konstaterat att det känns bra att tvångstankarna fått ge vika för mera "normala" bekymmer såsom jobbstress, haha. För det är så det är just ju. Tvångstankarna och Skuggan har hamnat mera i skymundan även om de fortfarande finns där som en irriterande mygga. (Borde jag kanske sluta förära Skuggan med stor bokstav?) Jag ber fortfarande om Guds ledning och försöker lita på honom. Jag försöker leva enligt terapeutens ord: "Lev som om skuggan inte fanns, för den finns inte."

Jag har börjat våga mera. Jag vågar nästan leva. Jag vågar nästan språnget.

Trädgårdsdrömmar

Följande inlägg skrev jag redan i somras, men av någon anledning blev det aldrig publicerat... Här kommer en tillbakablick på sommarens trädgårdstankar (och ja, jag vet att det har blivit en hel del trädgårdsrelaterade inlägg här på sistone).


Sedan vi köpte hus har jag läst trädgårdssidorna i inredningsmagasinen på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har fått en alldeles egen trädgård och jag känner hur intresset håller på att växa hos mig! Just nu har jag så många idéer, men jag får ta det lugnt, låta idéerna mogna och fixa lite efterhand när jag har ork och lust. Trädgården ska förhoppningsvis inte bli ett måste, utan en oas. Min trädgård känner ingen brådska.

Levande material är spännande. Vad glad jag blev när de där scillorna lyckades ta sig upp ur jorden i våras! Och vad härligt med det där lilla beståndet av förgätmigej! Jag följer med hur förra höstens planteringar tar sig i rabatten. Jo, alunroten och daggkåpan blommar! Hoppas också att den röda solhatten växer sig fin och stark senare i sommar. Och så väntar jag och ser om något lyckas sticka upp ur mina pallkragar. Lök, sallad, morot, zinnia, ringblomma... Mixen med ängsblommor!

Jag drömmer om en trädgård som drar till sig fjärilar och nyttoinsekter. Jag drömmer om vackra rosor vid entrén och daggkåpor vid skogsbrynet. Jag drömmer om klätterhortensia som söker sig upp längs stammarna på våra tallar. Jag drömmer om en stor och knotig rönn. Jag drömmer om en vild äng. Jag drömmer om lite vattenblänk; kanske en damm eller så bara ett fågelbad eller ett kar med vatten... Jag drömmer om stigar och stenläggningar och vackra blickfång. Om vitsippor. En stamsyrén. Ett planteringsbord. En riktigt skön och solig plats där jag kan dricka mitt eftermiddagskaffe.

Daggkåpa.

Arbetskläder.

Kaffe på trappan.

Gula violer har oplanerat lyckats leta sig upp mellan stenarna. Lite charmigt, tycker jag!

Musjakt!

Skisser i min Hus och Hem-bok.

 Örtagården. Pallkragar tillverkade av Pappa.

Daggkåpa och alunrot - gillar färgkombinationen!

Ove njuter på terassen. Soffan och mattan har jag fått av Mamma och lådorna är fyndade på Juthbacka marknad.

Zinnia - en mycket vacker blomma!

Glad över att få ta över en trädgård med färdiga stenläggningar.

Zinniabänken innan den stod i full blom.

Just nu inspireras jag av vilda, naturliga trädgårdar...

Det var ganska intressant för mig att gå tillbaka och läsa det här inlägget, som tydligen skrevs när alunroten och daggkåpan var i blom. Just då väntade jag på att den röda solhatten och pallkragen med ängsmix skulle börja blomma. Nu blommar de för fullt båda två! Det är också intressant att se på bilderna från i somras, hur små plantorna var i början och hur allting till slut vuxit till sig och slagit ut i blom. Det är så roligt att följa med utvecklingen! Det är ju just det som trädgård handlar om: utveckling, process, tålamod.

Och de där klätterhortensiorna skaffade jag och planterade i förra veckan! Jippii! Några blåsippor har jag också fått av mamma och de har lagts ner i björklunden. Kompostlådorna är äntligen på plats och framför huset håller gräsmattan på att grävas upp för kommande projekt...

De där små ögonblicken

Ibland

plötsligt

kan jag i en sekund eller två

känna hopp

glädje 

nåd

och mod

kanske bara för att jag

hörde en vacker melodi

eller tänkte en klar tanke 

eller såg en anspråkslös blomma.

Jag samlar de där små ögonblicken

i en burk, i mitt inre

och snart ska jag sitta ner,

betrakta min samling

och konstatera

att livet är trasigt men underbart.

Flyktingen och Jesus

Igår kväll fick jag vara med på ett fint förlovningskalas och dessutom hann jag också titta in hos min svägerska en stund. Det var sen kväll när jag satte mig i bilen för att köra hem i mörkret. Jag ville lyssna på musik och satte i en skiva med Casting Crowns. Jag lyssnade på låten "If we are the body" och den började tala till mig. Jag är lite rädd för att prata om politik. Jag är också rädd för att prata om teologi. Nu vill jag ändå säga något i anslutning till den sång som väckte mina tankar igår kväll.

Casting Crowns sjunger om att vi är Kristi kropp. Vi hör alltså till Jesus. Vi vet att Jesus brydde sig om alla och inte gjorde skillnad på folk. Han hjälpte dem som var i nöd. Han hjälpte dem som andra föraktade.

Och trots att vi är Jesu kropp så tycks vi inte leva som om vi vore det. Vi räcker inte ut våra armar för att hjälpa dem som är i nöd. Våra händer helar inte och våra fötter går inte. Våra tungor pratar inte om det goda budskapet, utan sprider bara rasistiska lögner och fördomar. Vi visar inte den kärlek som Jesus har visat oss. Hur kan vi då kalla oss Kristi kropp när vi inte alls handlar så som Jesus gjorde?

If we are the body
Why aren't his arms reaching?
Why aren't his hands healing?
Why aren't his words teaching?
And if we are the body
Why aren't his feet going?
Why is his love not showing them there is a way?
There is a way.

Jag tänker på flyktingar och alla människor i nöd. Vi är så rädda för att bli utnyttjade att vi glömmer bort att solidaritet är viktigare än att vår tjugolapp kan gå i fel ficka. Vi är så rädda för att de där främlingarna ska utnyttja våra sociala förmåner att de som behöver hjälp riskerar att bli utan.

Vad är bättre?
1. Att i solidaritet visa kärlek till sin nästa och riskera att bli utnyttjad?
2. Att tänka på sig själv, få behålla sin tjugolapp och samtidigt riskera att människor dör i nöd?

Jag tror absolut på nummer 1.

Dessutom har det inte någon betydelse vem som är i nöd. Det kan vara en muslim, en kristen eller en ateist, men det spelar ingen roll. Jesus har uppmanat oss att älska vår nästa och till och med våra fiender.

Ännu blommar det

Nu är vi inne i september och jag har varit en vecka på lägerskola. Härligt att få lära känna eleverna bättre! Igår fick jag också vara med och fira två vänner på deras bröllopsdag. Det blev en fin kväll! Idag tar jag och Frank det lugnt. Här kommer lite fler bilder från trädgården. Tänk att det blommar så vackert ännu!

Trädgård i augusti

I år har augusti varit otrolig varm och trädgården är i full gång ännu...

Efterlängtad fjäril.

Det lilla havet med zinnia framför entrén.

Zinnia och en slags mindre solros (minns inte namnet).

Ännu små men hoppas de växer till sig!

Röd solhatt.

Alunrot, kärleksört, röd solhatt och en del annat. Jag tänkte fixa om lite i den här bänken och satsa på färre antal sorter och större mängder av samma sort istället,

Gillar kullerstenarna och sandgången som fanns här redan då vi flyttade in.

Egen sallad är trevlig att ha!

Rosenskära i rosa.

Rosenskära i vitt.

Det här ser ut som en pallkrage full av ogräs...

...men tanken var att jag skulle få en massa sommarblommor här med hjälp av en frömix av ängsblommor. Några enstaka blommor har slagit ut, men det verkar som om det är mera på kommande! Jag var sent ute med att så, men det varma augustivädret har säkert hjälpt blommorna mycket på traven. Kanske hinner jag ännu få en liten äng?

Vad är det här? Vallmo? Dessa har också dykt upp i pallkragen med frömix...

"Örtagården". Var det min pappa som fick den fenomenala idén att lägga pallkragar hit på sandplätten? Åtminstone är pallkragarna hans hantverk, gjorda av hans egentillverkade virke. I de två kragarna till höger har jag sått morötter, rädisa, sallad och lök, Där finns också gräslök och lite kryddväxter. I de tre kragarna till vänster har jag sommarblommor. Jag sådde dock väldigt sent, så får se hur mycket som hinner blomma...

Tomater på gång, men vet inte riktigt vad som hänt med bladen? Inte särskilt grann att skåda på...

Tänk att jag knappt har betalat någonting för alla dessa blomster! Min kunnige trädgårdsmästare till mor har givmilt delat med sig av hennes plantor! Vilken lyx!

Tog förresten en snabb vända via Sunds Trädgård idag för att kolla in deras utbud lite. Oj, vad shoppingsugen jag blev... Dessutom såg jag att rean hade börjat!

Kajakäventyr från Vasa till Larsmo DEL 2

Efter fem dagar i kajaken innebar Jespers och Camillas ankomst en trevlig vändpunkt i resan.Vi lämnade den fina stranden och paddlade i soligt väder och stora, men mjuka och skönt vaggande vågor. Det var roligt få prata med de nyanlända vännerna och det kändes tryggt att paddla fyra tillsammans. Vi tog en kort paus på ett ställe, men paddlade i övrigt hela kvällen tills vi kom fram till Klippan i Monå där vi skulle övernatta. Det var en utmaning åtminstone för mig att komma iland till den stora sandstranden. Vi hade ju redan paddlat i höga vågor och det hade gått hur bra som helst. Vid den långgrunda stranden började vågorna däremot att slå över och det gällde att inte tappa styrningen när vågorna buffade på hårt bakifrån. Nåväl, alla klarade sig torra iland men jag blev lite skakis. Vi slog läger och åt mat. Jesper och Camilla bjöd oss också på apelsincheesecake på friluftsvis, supergott!

Rummelbacken strax innan avfärd.

Minipaus.

Kolla in Jespers och Camillas blogg här!

Tack till Botnia Canoe för att vi fick hyra kajakerna!

Havet ser relativt lugnt men skenet bedrar ofta, fick jag lära mig under den här resan.

Framme vid Klippan.

Fredagens läger.

Camilla.

Fredagsmys i sanden.

Den underbart goda cheesecaken!

Tänk att vi inte hade paddlat i regn ännu! Även lördagen blev en solig och varm dag med bränd hud som resultat. Lördagen bjöd också på mycket intensiv och framförallt mycket spännande paddling. Denna dag bestod av mycket paddling i de yttersta skären utan holmar som skulle kunna skydda för vind. Det innebar stora vågor och de var stundvis riktigt sköna att vagga i. Nu hade jag lärt känna min kajak och paddling i höga vågor kändes inte lika utmanande och läskigt längre. En lastad havskajak tål trots allt rätt mycket! Vi tog avstamp från Klippan vid tiotiden och det var mycket lättare att komma ut från stranden än att komma in till den. 

Jag minns inte tidpunkten för när vi åt lunch, men jag minns att jag blev väldigt kissnödig och att vi bestämde oss för att ta iland på en stenig strand på Lamalot och äta samtidigt. Dagen var solig men blåsig. Att ta sig ut från Lamalot visade sig inte vara så enkelt och väl ute på sjön var vågorna höga och aggressiva och en kapsejsning var nära. Efter den här läskiga upplevelsen var det skönt att komma in i en lugn vik och en stund få paddla inomskärs i lugna vatten. En stund senare stötte vi igen på en hårresande utmaning då vi skulle paddla igenom ett grunt stenparti med brytande, häftiga vågor. Jag fastnade på en sten men lyckades ta mig loss. 

Möjlighet att pausa i vågorna genom att bilda en flotte.

Tuffa paddlare!

Lunch på Lamalot.

Brännande vågor vid Lamalot.

Kaffe på gammalt vis.

Vårt mål för dagen var Paskarn strax förbi Fäboda. När vi kom fram till Fäboda (konstigt att plötsligt vara så nära hemma!) runt sex på kvällen såg vi att vågorna bröt kraftigt utanför kaffestugan. Med nyförvärvad kunskap om vågor använde vi vårt sunda förnuft och valde att pausa på Lillsand i väntan på lugnare vind. Det blev en lång och skön paus i strålande solsken. Vi käkade kvällsmat och efteråt bjöd jag och Frank på plättar. Att steka plättarna var ganska arbetsdrygt med tanke på att de sedan var uppätna på cirka två minuter, haha.

Senare på kvällen hade vinden mojnat och vi gjorde oss redo för dagens sista etapp. Nu gick det hur bra som helst att runda udden med kaffestugan och efteråt fick vi återigen vaggas i mjuka berg och dalar av vågor. När vi äntligen var framme vid Paskarn var vi trötta men nöjda. Paskarn var en mycket vacker ö som jag aldrig hade besökt förr. Konstigt hur mycket vackert det finns i ens närhet utan att man vet om det! På insidan av holmen fanns en sandstrand, en grillplats, ett dass och tunnor för sopsortering.  Holmen var vackert kuperad med stora stenblock, klippor och tallskog med härligt, mjukt ris som underlag. Det fanns också färdigt upptrampade stigar. Holmen var så pass liten att man från sandstranden på östra sidan kunde se över till klipporna på västra sidan. Vi gick givetvis genom skogen för att se på solnedgången och ta lite fotografier från klipporna. Frank och jag hade spenderat nästan en vecka på sjön och vårt äventyr var snart till ända. Det här var den sista kvällen av vår resa och vi kände oss stolta och nöjda. Vi kunde inte ha fått en bättre eller vackrare sista kväll. Det kändes som en fest med simning, fotografering i solnedgången, godis och mys framför brasan. Klockan var mycket när vi kröp till kojs för sista gången den här resan.

Middag på Lillsand. I bakgrunden ligger Fäbodas kaffestuga.

Plättkalas.

Vackert väder.

Jesper och Camilla på gång.

Frank är också på gång!

Framme på den vackra ön Paskarn.

Sandstrand och vackert kuperat.

Obligatorisk bild av solnedgång.

Sista kvällen. Snart hemma!

Kvällsgympa...

Mysigt på Paskarn. Skönt med värmande brasa efter simning.

Skymning och läggdags.

Frukost under presenningen.

På söndagsmorgonen vaknade vi till regn, men vi var förberedda och hade spänt upp en presenning kvällen innan. Vi åt frukost och tog oss an den sista etappen för denna otroliga resa. Det här var första och enda dagen som vi paddlade i regn. Det blev en tung etapp rent fysiskt. Vågorna var inte höga men vi hade rejäl motvind efter att vi rundat Ådön. Regnet gjorde oss dyblöta, men jag tyckte att det var lite härligt. Det var ju ändå sista etappen och då var det roligt att verkligen ta ut det sista av kampviljan. Efter en veckas paddling kom vi slutligen fram till Svanen camping, där Botnia Canoe har sitt förråd. Vi klarade det! Bra jobbat allihopa!

Den här resan gav mig väldigt mycket. Jag lärde mig mera om väder, vind och vågor. Jag lärde mig att havet och skärgården spelar enligt andra regler än fastlandet. Om det var regnigt på land kunde det vara soligt på havet. Jag lärde mig att iaktta olika förhållanden i naturen och insåg att allting inte är vad det ser ut att vara. Från stranden kunde havet se lugnt ut, men längre ut på vattnet kunde man konstatera att skenet bedrar. Jag lärde mig att paddla på den sida av holmen som gav skydd för vinden. Jag lärde mig att släta stenar är behagliga för matlagning. Både jag och Frank lärde oss att det är viktigt för säkerheten att hållas nära varandra när man paddlar. Jag fick utmana min rädsla för vågor och lärde mig att vågor kan vara av olika karaktär. Jag lärde mig att en havskajak tål mycket och under veckan hann jag bli trygg i kajaken. Jag lärde mig att det går att sköta disken i havsvatten. Kanske fick jag också en större respekt för vatten och insåg hur mycket jag låter kranen rinna där hemma. En gång blev jag överrumplad av tanken på att jag och Frank har två toaletter i vårt hus. Äger jag faktiskt två toaletter? Jag fick perspektiv på saker och ting som jag annars tar för givet. Att vara nästan en hel vecka på tu man hand med sin man är också god äktenskapsträning skulle jag vilja påstå. Man har gott om tid för att umgås och man har gott om tid för att gräla och man har gott om tid för att hitta ett fungerande samarbete och fungerande rutiner.

Sammanfattningsvis är jag nöjd och stolt över den fysiska och kanske även psykiska utmaning som vi antog och fullbordade. Ett fint minne!

We made it!

"Välkommen hem!"

När jag och Frank steg innanför dörren till vårt hem möttes vi av en överraskning. Mamma hade skött katterna under veckan och på bordet hade hon lagt fram godis, bakverk, två tidningar, en ny kökshandduk och några tallrikar som hon hittat på loppis. Hon hälsade oss också välkommen hem med ett vykort föreställande en gubbe och en gumma som sitter i bastun: "Världens bästa plats!" Hur kunde hon veta att bastun var efterlängtad? Hon är fenomenal, min mamma, suverän på presenter och överraskningar och finurligheter. Tack!