Det enda miraklet

Jag börjar ha en del tuffa år bakom mig. Ibland har det varit nattsvart. Jag väntar på helande. Jag väntar på den där dagen då hela tillvaron vänds i ljus. Jag väntar på mirakel, men miraklen tycks dröja.

Ibland kan jag skämtsamt säga att det enda miraklet i mitt liv är att jag fortfarande tror. Kanske låter det här som att jag hädar Gud, som om jag försöker påstå att Gud inte är värd att tro på efter allt lidande jag haft. Vid närmare åtanke är det kanske tvärtom. Att tro är verkligen ett mirakel. Det är ett mirakel att få gåvan att tro på en god Gud trots livets alla omständigheter. Det är ett mirakel att varje dag fortsätta välja Jesus. Att fortfarande tro.

För det är Gud värd.

Jag måste nog skriva

Jag måste nog skriva
att jag ibland är trött
men att kaffe är gott,
att livet är tungt
men att Herren är min herde,
att jag tvivlar
men också att jag tror,
att jag saknar skolstarten,
men att allt har sin tid,
att jag inte räcker till
men det gör Jesus,
att ångesten är tung,
men att en promenad kan göra susen,
att mitt tålamod brister
men att jag älskar mina killar,
att tiden känns för knapp
men att en evighet väntar,
att livet suger
men att jag är rikligt välsignad.

Jag har så mycket jag måste skriva
så jag måste nog skriva
att jag måste skriva.