Kökssoffan

Jag har gått och skaffat ett nytt favoritställe! Tidigare i somras hittade jag en kökssoffa för 25 euro på Findit och nu står den i köket och utgör en av mina trevliga oaser i hemmet. Här sitter jag och äter morgonmål och här sitter jag och dricker kaffe. Här sitter jag och läser, skriver dagbok och pysslar på datorn. Det är en helt annan känsla att sitta på en träsoffa jämfört med att sitta på en vanlig köksstol. Jag kan ju inte sitta normalt på en stol. Jag vill alltid dra upp benen i en mysigare position och vad är då bättre än en soffa där jag kan breda ut mina ben hur jag vill på bänklocket.

På tal om att sitta och läsa på en kökssoffa så har jag nyligen införskaffat en ny bok. Jag har inte hunnit börja läsa den ännu, men så vitt jag har förstått så hyllar Tomas Sjödin den livsviktiga vilan i sin bok "Det händer när du vilar". Ett kapitel heter faktiskt "Sofflocksfilosofi" och så här förklarar han sofflockets hemlighet (s. 12):

Hur många problem har inte löst sig medan jag har legat med hela ryggen på sofflocket? Hur många gånger har jag inte lagt mig där när det låst sig? Någon gång i förtvivlan över en situation som verkat olöslig, andra gånger trött av att ha försökt och försökt men inte lyckats rubba ett bekymmer en millimeter. Så har jag bara släppt taget och slutat försöka. Och just där har jag hört ekot av min pappa: "Jag ska sova på saken." Och plötsligt har jag förstått det jag inte tidigare kunnat begripa. Det gömmer sig en hemlighet där. En skatt. Det händer när man vilar.


Det här låter vettigt tycker jag! Låt oss inta vågrätt läge!

Regn är mysigt

Vad är det hon säger!?! Att regn är mysigt!?!

Ja, jag tycker om regn. Jag tycker om solen också. Jag vill ha lite av allt, fast blåsigt väder har jag faktiskt lite svårt med. En tanke jag vill leva efter är att jag inte ska lägga så mycket energi på att haka upp mig på vädret. Vädret är vad det är och det behöver inte hindra mig. Det betyder ju förstås inte att jag inte kan bli frustrerad över vädret, till exempel om jag ska tälta på en våt sandstrand (drar mig till minnes förra sommarens kajakresa). Å andra sidan var det ju inte regnets fel, utan kanske var det vi som borde ha insett att sandstränder inte är att föredra i blött väder.

Regn är mysigt. Regn ger liv åt naturen. Luften blir ny. Regn på plåttak är mysfaktor nummer ett. Gå ut, gör dig våt och ta sedan ett bastubad. Stanna inne, kryp upp i soffan, läs en bok och drick en kaffekopp. Eller gejma lite på Playstation (men helst inte GTA för det tycker jag är ett avskyvärt spel).

Ensam är inte stark

Det är sommarlov och jag njuter även om regnet outtröttligt faller ner. Bloggen har fått vila under våren, men jag orkar inte komma med några undanflykter. Jag minns när jag öppnade den här bloggen och hade en önskan om att kunna trösta eller kanske till och med hjälpa någon annan som lever med tvångssyndrom. Jag fick mycket positiv respons och det var en del som till och med hörde av sig personligen.

Men jag är ju ingen psykolog och det är inte meningen att bloggen ska fungera som terapi för någon. Jag delar med mig av erfarenheter i den mån jag har lust och orkar. För tillfället känns det som att jag har ett särskilt viktigt budskap som jag vill dela med mig av. Det är att ensam inte är stark.

Du har ett ansvar för ditt eget liv. Om du mår dåligt, fysiskt eller psykiskt, är det du själv som bestämmer om du vill fortsätta må lika dåligt i fortsättningen eller om du vill göra något åt saken. När man mår dåligt behöver man inse att ensam inte är stark. Det är helt okej att visa sin egen sårbarhet och att be om hjälp. Om du har ont i ryggen förstår du antagligen att det är dags att ta kontakt med läkare eller fysioterapeut. På samma sätt är det helt okej och dessutom ytterst nödvändigt att ringa det där samtalet till Mentalvårdsbyrån ifall tvångstankar, panikångest eller andra hjärnspöken försämrar din livskvalitet.

Ta emot den hjälp som andra vill ge dig. Låt din oroliga vän eller mamma eller varför inte morfar eller en arbetskamrat kontakta Mentalvårdsbyrån om du inte själv vill ringa. Låt professionella psykologer och terapeuter hjälpa dig. För som sagt, ensam är inte stark. Det är du som bestämmer om du vill börja må bättre. Valet är ditt. Vill du ta emot hjälp, träffa en psykolog och gå i terapi för att sedan börja må bättre? Eller väljer du hellre en försämrad livskvalitet? Känns det där inledande, korta samtalet till Mentalvårdsbyrån lika jobbigt om du väger det mot en livslång plåga? Är det så svårt att svälja din stolthet och inse att du behöver hjälp att du hellre väljer att fortsätta leva med din ångest? Jag blir ledsen när jag hör om personer som mår dåligt och vet att de gör det, men ändå inte ids ta tag i saken eller låta någon annan göra det.

Det är min åsikt och kanske låter jag hård. Förstå att du är sjuk. Förstå att du behöver hjälp. Skäms inte för det. Ta ansvar för din hälsa och gör något åt saken.