På väg mot nya äventyr

Idag är det dagen för beräknad förlossning. Det behöver ju inte betyda någonting. Killen kunde ha kommit igår och han kan komma imorgon eller om två veckor. Livet är fullt av äventyr och just nu är jag mitt uppe i ett stort, stort äventyr! Det är inte bara en förlossning som stundar, utan även ett helt föräldraskap! Det är nervöst, men också spännande på ett positivt sätt, att vänta på förlossningen. Jag vet inte vad jag ska vänta mig. En förlossning innebär nog att våga släppa på kontrollen. Vilken bra träning för mig!

Jag har fått en insikt, en peppande tanke inför förlossningen och föräldraskapet. Jag vill dela med mig av den tanken:

Just nu, i denna stund, får du fokusera på barnet och glädjas över din familj.
Dina grubblerier får Gud ta hand om så länge.
Det vill han så väldigt gärna göra.
Han unnar dig att glädjas.
Han tar hand om alla dina bekymmer.
Han är ju allsmäktig, så varför skulle han inte klara av den uppgiften?
Nu, Linda, får du strunta i dina bekymmer en stund och bara slappna av.


En dag i taget och allt i Guds goda händer! Ja, blott en dag, ett ögonblick i sänder!

Graviditet och medicin

Det är spännande tider nu! Imorgon är det beräknad födelse, men ännu verkar killen inte vara på väg ut. Nåväl, han får komma då han är redo. Vi tar en dag i taget.

Jag har slutat äta medicin. Den första september var den första dagen i mitt helt medicinfria liv. Jag har ätit medicin för mitt tvångssyndrom oavbrutet sedan 2007 och nu har jag slutat, nästan 10 år senare. Det är spännande, men på ett positivt sätt. När jag blev gravid blev det aktuellt att börja trappa ner medicinen för barnets skull. Den medicin jag har ätit är trygg att inta under graviditet, men om det är möjligt är det ändå bra att trappa ner den inför förlossningen. Jag bytte till den här medicinen för flera år sedan just med tanke på en eventuell graviditet i framtiden.

Psykmedicin är ett hett diskussionsämne i vår familj, alltså mellan Frank och mig. Även om Frank vet att medicinen har hjälpt mig upp på fötter och gjort mig mycket gott är han överlag lite skeptisk till mediciner och läkemedelsbranschen. Jag har inte känt mig redo att sluta äta medicin. Varför skulle jag sluta nu när jag äntligen efter så många år känner mig stabil och någorlunda tillfreds med livet? Varför skulle jag riskera mitt välmående nu när jag kan arbeta och leva normalt? Nej, jag har inte varit redo att ta den fighten ännu.

När jag blev gravid fick jag däremot en morot. Nu är det inte enbart för min egen skull som jag lämnar medicinen, utan även för vårt barns skull. Om det är någon gång jag ska pröva, så är det nu. Den tanken har peppat mig. Samtidigt har det känts tryggt att veta att jag kan öka dosen igen ifall jag börjar må för dåligt. Nu är jag riktigt taggad inför det här och hoppas att jag ska kunna vara utan medicin även efter förlossningen. Jag har gått flera år i terapi och har hunnit skaffa mig en hel del insikter och verktyg för att kunna hantera mitt tvångssyndrom. På det sättet är jag antagligen mera redo att avsluta medicineringen nu än jag var för några år sedan. Jag är inställd på att jag ska klara det här. Jag är dessutom nyfiken på vad ett medicinfritt liv kan föra med sig för positivt. Finns det till exempel några biverkningar som medicinen gett upphov till och som jag varit omedveten om? Kanske de släpper nu?

Jag började nedtrappningen i somras. Det var ett medvetet val att göra det på sommarlovet då jag var ledig och mindre stressad av jobb och vardag. Nedtrappningen har jag gjort långsamt och stegvis. Den sista augusti tog jag min sista dos och nu tar jag inga piller alls.

Jag är så förvånad och samtidigt glad och tacksam över hur bra det har gått hittills. Jag måste erkänna att jag har känt mig mera nedstämd den senaste tiden och att ångesten och oron kanske varit lite svårare än tidigare (vilket i och för sig också delvis kan bero på att jag står inför att föda ett barn och bli förälder). Däremot upplever jag inte någon jobbig ökning av sådana tvång som spiskontroller, handtvätt eller ryckande i dörrar. När jag känner ångest försöker jag också tänka att den inte är farlig. Mina tankar kan inte skada mig, för tankar är bara ord och bilder.

Jag vill poängtera att jag inte är någon expert på det här området och att man alltid ska kontakta sin psykiater om man är gravid eller planerar att bli gravid. Alla är olika och har olika behov av medicin. Det är inte någon skam att behöva äta medicin under graviditeten. Så som jag har förstått det är det inte heller bra att en gravid kvinna mår alltför dåligt av sin ångest, för den stressen kan också påverka barnet i magen negativt. Då är medicinering med ett tryggt läkemedel kanske ett bättre alternativ. Man får lita på vad proffsen säger.

Medicinfri eller inte - lika värdefull mamma ändå!

Jag och kulan den 2 november. Beräknad födelse imorgon!

Du kunde inte stoppa mig!

Nu har jag varit mammaledig i två veckor och det är tre veckor kvar till beräknad födelse. Spännande tider! Jag har fixat och donat en hel del här hemma, tvättat babykläder, bäddat spjälsängen... Vi börjar vara redo för babyns ankomst! Jag har också hunnit ta det lugnt. Jag sover inte särskilt bra om nätterna, men jag har unnat mig sköna tupplurer på dagen.

För ett tag sedan skrev jag om att våga språnget. Jag skrev om hur mitt tvångssyndrom kan få mig att tvivla på mina drömmar. Tvångssyndromet har en tendens att hålla mig tillbaka, för jag tror att livet måste vara perfekt innan jag kan förverkliga det jag drömmer om.

Nu har jag vågat språnget i alla fall. Jag har trotsat mitt tvångssyndrom och följt den dröm som jag kanske egentligen varit redo för i flera år redan. Jag väntar barn. Vi väntar barn! Jag har länge drömt om att bli mamma, men inte känt mig redo på grund av det ena och det andra. Mest på grund av mitt tvångssyndrom.

Det är läskigt. Jag tvivlar fortfarande, jag tvivlar mycket: "Hur ska det bli? Tänk om världen rämnar och allting går åt skogen? Tänk om jag blir så sjuk igen att barnet drabbas? Kan jag inte få min Disney-värld nu när vi väntar barn? Kan jag inte få känna den där euforiska familjelyckan? Det är ju nu hela världen ska täckas in i ett rosa skimmer. Jag och min familj ska ju mysa, gosa och framför allt vara lyckliga i en tillvaro utan skuggor och ångest!"

Samtidigt känner jag förtröstan. Jag klarar det här och jag är inte ensam, för Gud är med mig. Jag har Frank och min familj och goda vänner. Jag väljer att göra det här för att det är min dröm. Jag väljer kärlek framför rädsla. Jag väljer att göra det här oberoende av vad mitt tvångssyndrom försöker påstå. Det känns som om jag de senaste dagarna fått flera insikter som tröstar och ger mod. En av de insikterna är att Gud nog unnar mig att känna glädje. Han känner min strävan och mina rädslor. Och han älskar mig och vill mig väl. Alla bekymmer får jag lägga åt honom. "Äh, gode Gud, jag orkar inte grubbla mera på det här, tar du över en stund?" ;)

Nej, nu gäller det! Jag vågar språnget och trotsar tvånget! Jag ryter lite självbelåtet åt mitt tvångssyndrom och säger:

"Du kunde inte stoppa mig!"

Det är min tur

Äntligen

är det min tur att vara stark.

Nu är det min tur 

att få vara någons trygghet.

Det är min tur 

att få ge värme

och omsorg

och kärlek.

Jag som låg på bottnet

och knappt kunde bära mig själv,

det är min tur nu.

Kökssoffan

Jag har gått och skaffat ett nytt favoritställe! Tidigare i somras hittade jag en kökssoffa för 25 euro på Findit och nu står den i köket och utgör en av mina trevliga oaser i hemmet. Här sitter jag och äter morgonmål och här sitter jag och dricker kaffe. Här sitter jag och läser, skriver dagbok och pysslar på datorn. Det är en helt annan känsla att sitta på en träsoffa jämfört med att sitta på en vanlig köksstol. Jag kan ju inte sitta normalt på en stol. Jag vill alltid dra upp benen i en mysigare position och vad är då bättre än en soffa där jag kan breda ut mina ben hur jag vill på bänklocket.

På tal om att sitta och läsa på en kökssoffa så har jag nyligen införskaffat en ny bok. Jag har inte hunnit börja läsa den ännu, men så vitt jag har förstått så hyllar Tomas Sjödin den livsviktiga vilan i sin bok "Det händer när du vilar". Ett kapitel heter faktiskt "Sofflocksfilosofi" och så här förklarar han sofflockets hemlighet (s. 12):

Hur många problem har inte löst sig medan jag har legat med hela ryggen på sofflocket? Hur många gånger har jag inte lagt mig där när det låst sig? Någon gång i förtvivlan över en situation som verkat olöslig, andra gånger trött av att ha försökt och försökt men inte lyckats rubba ett bekymmer en millimeter. Så har jag bara släppt taget och slutat försöka. Och just där har jag hört ekot av min pappa: "Jag ska sova på saken." Och plötsligt har jag förstått det jag inte tidigare kunnat begripa. Det gömmer sig en hemlighet där. En skatt. Det händer när man vilar.


Det här låter vettigt tycker jag! Låt oss inta vågrätt läge!

Regn är mysigt

Vad är det hon säger!?! Att regn är mysigt!?!

Ja, jag tycker om regn. Jag tycker om solen också. Jag vill ha lite av allt, fast blåsigt väder har jag faktiskt lite svårt med. En tanke jag vill leva efter är att jag inte ska lägga så mycket energi på att haka upp mig på vädret. Vädret är vad det är och det behöver inte hindra mig. Det betyder ju förstås inte att jag inte kan bli frustrerad över vädret, till exempel om jag ska tälta på en våt sandstrand (drar mig till minnes förra sommarens kajakresa). Å andra sidan var det ju inte regnets fel, utan kanske var det vi som borde ha insett att sandstränder inte är att föredra i blött väder.

Regn är mysigt. Regn ger liv åt naturen. Luften blir ny. Regn på plåttak är mysfaktor nummer ett. Gå ut, gör dig våt och ta sedan ett bastubad. Stanna inne, kryp upp i soffan, läs en bok och drick en kaffekopp. Eller gejma lite på Playstation (men helst inte GTA för det tycker jag är ett avskyvärt spel).

Ensam är inte stark

Det är sommarlov och jag njuter även om regnet outtröttligt faller ner. Bloggen har fått vila under våren, men jag orkar inte komma med några undanflykter. Jag minns när jag öppnade den här bloggen och hade en önskan om att kunna trösta eller kanske till och med hjälpa någon annan som lever med tvångssyndrom. Jag fick mycket positiv respons och det var en del som till och med hörde av sig personligen.

Men jag är ju ingen psykolog och det är inte meningen att bloggen ska fungera som terapi för någon. Jag delar med mig av erfarenheter i den mån jag har lust och orkar. För tillfället känns det som att jag har ett särskilt viktigt budskap som jag vill dela med mig av. Det är att ensam inte är stark.

Du har ett ansvar för ditt eget liv. Om du mår dåligt, fysiskt eller psykiskt, är det du själv som bestämmer om du vill fortsätta må lika dåligt i fortsättningen eller om du vill göra något åt saken. När man mår dåligt behöver man inse att ensam inte är stark. Det är helt okej att visa sin egen sårbarhet och att be om hjälp. Om du har ont i ryggen förstår du antagligen att det är dags att ta kontakt med läkare eller fysioterapeut. På samma sätt är det helt okej och dessutom ytterst nödvändigt att ringa det där samtalet till Mentalvårdsbyrån ifall tvångstankar, panikångest eller andra hjärnspöken försämrar din livskvalitet.

Ta emot den hjälp som andra vill ge dig. Låt din oroliga vän eller mamma eller varför inte morfar eller en arbetskamrat kontakta Mentalvårdsbyrån om du inte själv vill ringa. Låt professionella psykologer och terapeuter hjälpa dig. För som sagt, ensam är inte stark. Det är du som bestämmer om du vill börja må bättre. Valet är ditt. Vill du ta emot hjälp, träffa en psykolog och gå i terapi för att sedan börja må bättre? Eller väljer du hellre en försämrad livskvalitet? Känns det där inledande, korta samtalet till Mentalvårdsbyrån lika jobbigt om du väger det mot en livslång plåga? Är det så svårt att svälja din stolthet och inse att du behöver hjälp att du hellre väljer att fortsätta leva med din ångest? Jag blir ledsen när jag hör om personer som mår dåligt och vet att de gör det, men ändå inte ids ta tag i saken eller låta någon annan göra det.

Det är min åsikt och kanske låter jag hård. Förstå att du är sjuk. Förstå att du behöver hjälp. Skäms inte för det. Ta ansvar för din hälsa och gör något åt saken.

Skaparkramp

Jag har drabbats av skaparkramp. När jag väl är ledig och ska sätta igång känner jag mig trött och lägger mig ner i soffan och sover bort hela kvällen framför teven. Jag drömmer om att skriva och måla och skapa, men ändå får jag inte något gjort av alla mina tankar och idéer. Kanske saknar jag disciplin. Kanske är jag inte en riktig konstnär. Eller så behöver jag omdefiniera ordet konstnär för mig själv.

Jag har alltid haft ett stort behov av att skapa och lämna fotspår. När jag var liten skapade jag otaliga mängder av berättelser, tidningar, målningar, radioprogram och annat kreativt. Idag känns det som om min utveckling har stagnerat. Jag kommer inte framåt i mitt kreativa skapande och jag hittar inte min stil eller min röst. När jag väl tar fram papper och penna eller pensel står huvudet stilla och inga vackra ord, linjer eller färger flyger ner och blir till mästerverk. De funderingar som jag så gärna vill dela med mig av stannar inom mig och kommer inte ut på grund av min kramp.

Jag längtar efter att slutföra något. Visst är jag kreativ. Nu som då skriver jag ner några rader som dykt upp i mitt huvud eller så gör jag kanske en snabb skiss. "Det här var en rolig idé", kan jag tänka, men så slutar projektet där. Min kreativitet verkar inte riktigt leda till något fulländat och genomtänkt och välarbetat. Min kreativitet resulterar inte i några färdiga produkter. Inga målningar att hänga upp på väggen och inga finputsade texter att skicka in till förlaget!

Nu är jag hård mot mig själv. Visst har jag slutfört projekt! I januari skickade jag in ett manus med dikter till Arvid Mörne-tävlingen. Problemet är väl att jag önskar att allt detta skulle komma på löpande band, att projekt efter projekt skulle avlösa varandra och att min självdisciplin inte skulle ha några brister. Men jag är väl ingen maskin heller? Skapandet är en kamp. Orden stretar och penseln strejkar, men ändå fortsätter den skapande människan att kämpa för sin konst. Hon måste få ge uttryck för det hon bär på inom sig även om det är svårt.

Vem säger att en människas skapande måste resultera i något överhuvudtaget? Är det inte så, att den skapande processen är nog så intressant i sig själv? Ja, kanske får jag ta och fundera över min definition av ordet konstnär.

Nämen! Nu har jag tydligen lyckats skapa en text igen, trots min skaparkramp.

Ylletröjan

Vädret har ju varit så rått och kallt den senaste tiden, så det första jag har gjort när jag kommit hem från jobbet är att ta av mig de kläder jag haft under dagen och sedan ta på mig något varmt och skönt istället. Då trycker jag på knappen för chill mode.

Till exempel den här tröjan tar jag på mig: en stor, loppisfyndad ylletröja från Norge. Aaaah, värmen söker sig tillbaka till min trötta och frusna kropp.

Hejdå 2015!

God jul och gott nytt år! Jag vet att det kommer sent, men hur som helst lever julens budskap kvar. Vad bra! Jesus kom ju inte till världen för att ha det tjosan och hejsan för att sedan försvinna igen när det roliga är slut. Nej, han kom ju för att rädda oss. Inte är det roliga eller fantastiska över bara för att julhelgen är förbi! Nyårsafton har också viri och firi, men året är ännu härligt fräscht och nytt. Det är som om jag skulle få lite ny inspiration inför det nya året. Det är som om det bjuder på ny energi, nytt hopp och nya möjligheter. Samtidigt är jag ju förvissad om att en nystart i livet och vardagen inte hakar upp sig på årsskiftet. En förändring kan man göra när som helst under året.

Men ändå.

Nu är jullovet slut och jag har börjat jobba igen. Första veckan gick bra. Det blev en mjukstart med enbart två arbetsdagar innan helgen kom emot. Jag är lite orolig inför vårterminen, men ser samtidigt på den kommande våren med tillförsikt. Det här blir bra! Innan skolan började igen hann jag pyssla ihop ett collage, där jag sammanfattade mitt år 2015. Jag tänkte att jag också här i bloggen skulle fundera lite på det gångna året och då lägga fokus på min mentala hälsa.

I början av 2015 jobbade jag fortfarande på högstadiet och trivdes. Jag bestämde mig för att ta tag i min fysiska hälsa och under hela vårterminen åt jag bra och tränade mycket. Jag tyckte särskilt mycket om löpning, bodycombat och afro powerdance. Jag märkte hur nyttig träningen var för både min fysiska och min psykiska hälsa.  Kroppen och knoppen hör ju ihop och det fick jag mig verkligen bevisat! Förutom att jag med tiden blev starkare, uthålligare och nöjdare med min kropp märkte jag också hur träningen gav en omedelbar positiv effekt. Efter ett träningspass var jag full av endorfiner, kroppen blev skönt avslappnad och dessutom kändes det som om alla grubblerier blev lättare att bära.

Träningen förde med sig mycket gott under 2015. Mina gamla gympadojor fick ge sig och jag skaffade mig istället ett par nya New Balance. Jättesköna!

I början av år 2015 bestämde jag mig också för att öppna en blogg. Skrivande är ett stort intresse för mig och jag kände ett stort kall att berätta öppet om mitt tvångssyndrom. Jag fick mycket positiv respons för mitt initiativ och mina texter, vilket var glädjande och peppande.Vid sportlovet tog mitt kontrakt vid högstadiet slut och jag vikarierade lite innan jag fick jobb på ett lågstadium i stan, samma skola där jag jobbar nu. Min undervisningsskyldighet var enbart 10 timmar per vecka, fördelat på tre dagar. Det innebar att jag hade korta arbetsdagar och dessutom många lediga måndagar och fredagar. Jag hade tid för att ta hand om mig själv och min hälsa. Jag minns hur vårsolen värmde min själ. Mitt tänkande utvecklades mycket och jag är så tacksam över terapin och min terapeut! Den här kombinationen av träning, bra kost, vårsol, arbete och avkoppling visade sig vara en dundersuccé för mitt psykiska välmående. Jag började se ljusare på livet och skuggan fick betydligt mindre makt i mitt liv. Jag fick till och med lite framtidstro och de nattsvarta ångestattackerna försvann. Tack, gode Gud!

Förutom träningen gladdes jag av våren, solen och naturen överlag.

Vårterminen avslutades och jag bestämde mig för att vara ledig hela sommaren, vilket också var ett klokt beslut. Under sommaren fick jag det glädjande beskedet att jag för ett helt år framåt skulle få anställning på skolan där jag jobbar nu. Under sommarlovet tränade jag och gjorde annat skoj. I augusti började jag arbeta tillsammans med härliga kollegor och elever. Jag hade många idéer för undervisningen och det var tryggt med en stadig inkomst. Det visade sig senare att hösten skulle bli ganska tung. Jag hade mycket att lära mig på jobbet och pressade mig själv att göra bra ifrån mig som ung lärare. Det var första gången jag höll föräldramöte och hade utvecklingssamtal. Detta var lärorikt, men samtidigt blev jag trött av nervositeten. Jag hade också flera undervisningstimmar än tidigare och började känna mig stressad. Under en dag som lärare stöter man på så många olika sorts sociala situationer, där man måste vara alert och lyhörd och där man måste kunna behärska sig och samtidigt ta snabba beslut. Höstens terapisessioner handlade en hel del om den stress jag upplevde på jobbet. Samtidigt kunde jag skratta åt allt detta, eftersom det kändes som om tvångssyndromet fått ge vika för mera "normala" problem som jobbstress. :) Hösten var regnig och grå och jag kände mig lite likadan inombords. Det var inte så att jag var direkt deprimerad, men jag saknade energi och inspiration. Jag var trött och förkyld och träningen lämnade efter, träningen som jag tidigare konstaterat var så bra för mitt välmående. Träning är ju väldigt bra stresshantering.

Under hösten var det viktigt för mig att hinna landa, vila, dricka kaffe och vara ensam ibland.

Sammanfattningsvis kan jag ändå konstatera att 2015 var ett superbra och välsignat år. Min psykiska hälsa har förbättrats avsevärt och jag har börjat leva igen. Jag klarar av att hantera mina tvångstankar även om de finns kvar. Vårterminen var underbar, medan höstterminen var tyngre. Nu inleder jag 2016 med tillförsikt och nytt hopp. Det är spännande att fundera på vad framtiden har att erbjuda. Jag hoppas att ert 2016 ska få bli ett välsignat år!


Till slut vill jag tillägga att jag har blivit moster för första gången i mitt liv! Vilket mirakel! <3