onsdag 16 december 2015

Arbete och jullov


Det är bara några dagar kvar till jullov. Det tackar säkert ingen nej till, inte heller jag. Dessutom är det så mycket roligt på gång den här sista veckan, bland annat frågesport, julfest och julaktiviteter av olika slag. Just nu läser jag "En bok om julen" av Boris Salo och genom den har jag fått lära mig att julen handlar om så mycket mer än vi kanske tror. Jul är inte bara mys och frid och idyll. I själva verket var den första julen då Jesus föddes inte särskilt fridfull. Den var full av strid och kamp och osäkerhet. Glädjen är att Gud kom till en söndrig värld för att rädda oss. Av samma bok har jag fått lära mig att julen handlar om vardagen, vilket är tänkvärt när man så mycket går och väntar på jullovet.

Visst ska man få längta efter jullovet och alla andra ledigheter, för vi behöver ju vila. Samtidigt är det en välsignelse att arbeta. Det är ett sätt att tjäna Gud. Dessutom består ju största delen av livet av vardag, så varför bara vänta på helgen? Jag är tacksam över mitt arbete. Att vara lärare känns som min uppgift trots att arbetet bjuder på många utmaningar. Under tunga arbetsdagar och måndagsmorgnar vore det kanske bra att påminna sig själv om att man tjänar Gud. "Låt mig nu stiga upp denna underbara måndagsmorgon och gå ut och tjäna Gud!" :) Som lärare upplever jag ofta stress, press, irritation, ilska, trötthet och ändlöshet.

Men så finns det de där underbara stunderna också: ett mäktigt luciatåg, en stämningsfull julfest, modiga elever på scen, rofyllda lässtunder med eleverna, en givande diskussion i klassen, en bamsekram på rasten, en busig elev med glimten i ögat, en elev som vill öppna sig för mig, en kafferast i lärarrummet... Jag är välsignad att få jobba som lärare!

Med det sagt tar jag snart emot ett efterlängtat jullov och efter jullovet väntar nya och roliga utmaningar!

måndag 14 december 2015

Leap of faith

Bilden är inte min egen, men certifierad enligt Creative Commons och hämtad från Pixabay.com. Egen redigering.

Jag tänkte att jag aldrig skulle börja med stavhopp. Senare blev stavhopp min starkaste gren inom friidrotten. 

En viktig sak i stavhopp är att våga lita på staven. Jag minns att nya adepter började med att bara hänga i staven och stilla ta sig, utan att egentligen hoppa, över stavhoppsgropen, från den ena sidan av madrassen till den andra. På så sätt lär man sig att lita på staven och på att den tar en framåt. När man litar på staven kommer man senare att våga språnget. Då kommer man att våga pröva på de höga höjderna.

Tänk om livet fanns där uppe vid ribban och du skulle nå upp till den om du bara vågade lita på staven. Tänk om staven var Gud. Tänk om du med Guds hjälp skulle våga språnget över tröskeln av rädsla och börja leva livet fullt ut. Du litar på att Gud bär dig, precis som staven bär stavhopparen.

Livet är fullt av äventyr och jag är full av drömmar. Mitt tvångssyndrom håller mig dock tillbaka och försöker övertyga mig om att jag inte är värd allt det goda. Tvångssyndromet försöker övertyga mig om att jag kan få mitt drömliv om jag bara följer dess vilja. Tvångssyndromet säger att jag inte kan leva meningsfullt innan allting är perfekt.

Det är kanske dags att strunta i tvångssyndromet och all sörja den pladdrar om.

Jag greppar staven, lyfter den och sätter fart mot gropen och ribban där framme. Jag accelererar och snart är jag där för att ta språnget ut i det okända, främmande och skrämmande livsäventyret.

lördag 12 december 2015

En annan verklighet


Vi stiger upp. Det är tidig morgon. Frank åker iväg för att fiska. Jag går ut i mörkret för att hämta posten. Jag beundrar stjärnhimlen. Jag går in och tänder en brasa i vedahällon, sätter mig vid bordet med tidningen och intar mina piller. Jag kokar upp vatten och häller det över havreflingor i en skål. Jag äter min gröt i lugn och ro. Jag funderar på om jag ska sätta på Lugna favoriter i radion, men bestämmer mig för att tystnaden är skönare. 

Jag landar. 

Jag landar i mig själv och i en annan verklighet. Det är så viktigt för mig att få landa och att inse att det finns en annan verklighet än den där bråda, kalla, hårda. Tack, gode Gud, för att du är den verkliga verkligheten. Hjälp mig att inse att du alltid älskar mig oberoende av vad jag presterar. Jag behöver inte ens prestera inför dig. Jag får bara vara människa och krypa upp i din famn som ett barn. Tack för den tryggheten.