Det är spännande tider nu! Imorgon är det beräknad födelse, men ännu verkar killen inte vara på väg ut. Nåväl, han får komma då han är redo. Vi tar en dag i taget.
Jag har slutat äta medicin. Den första september var den första dagen i mitt helt medicinfria liv. Jag har ätit medicin för mitt tvångssyndrom oavbrutet sedan 2007 och nu har jag slutat, nästan 10 år senare. Det är spännande, men på ett positivt sätt. När jag blev gravid blev det aktuellt att börja trappa ner medicinen för barnets skull. Den medicin jag har ätit är trygg att inta under graviditet, men om det är möjligt är det ändå bra att trappa ner den inför förlossningen. Jag bytte till den här medicinen för flera år sedan just med tanke på en eventuell graviditet i framtiden.
Psykmedicin är ett hett diskussionsämne i vår familj, alltså mellan Frank och mig. Även om Frank vet att medicinen har hjälpt mig upp på fötter och gjort mig mycket gott är han överlag lite skeptisk till mediciner och läkemedelsbranschen. Jag har inte känt mig redo att sluta äta medicin. Varför skulle jag sluta nu när jag äntligen efter så många år känner mig stabil och någorlunda tillfreds med livet? Varför skulle jag riskera mitt välmående nu när jag kan arbeta och leva normalt? Nej, jag har inte varit redo att ta den fighten ännu.
När jag blev gravid fick jag däremot en morot. Nu är det inte enbart för min egen skull som jag lämnar medicinen, utan även för vårt barns skull. Om det är någon gång jag ska pröva, så är det nu. Den tanken har peppat mig. Samtidigt har det känts tryggt att veta att jag kan öka dosen igen ifall jag börjar må för dåligt. Nu är jag riktigt taggad inför det här och hoppas att jag ska kunna vara utan medicin även efter förlossningen. Jag har gått flera år i terapi och har hunnit skaffa mig en hel del insikter och verktyg för att kunna hantera mitt tvångssyndrom. På det sättet är jag antagligen mera redo att avsluta medicineringen nu än jag var för några år sedan. Jag är inställd på att jag ska klara det här. Jag är dessutom nyfiken på vad ett medicinfritt liv kan föra med sig för positivt. Finns det till exempel några biverkningar som medicinen gett upphov till och som jag varit omedveten om? Kanske de släpper nu?
Jag började nedtrappningen i somras. Det var ett medvetet val att göra det på sommarlovet då jag var ledig och mindre stressad av jobb och vardag. Nedtrappningen har jag gjort långsamt och stegvis. Den sista augusti tog jag min sista dos och nu tar jag inga piller alls.
Jag är så förvånad och samtidigt glad och tacksam över hur bra det har gått hittills. Jag måste erkänna att jag har känt mig mera nedstämd den senaste tiden och att ångesten och oron kanske varit lite svårare än tidigare (vilket i och för sig också delvis kan bero på att jag står inför att föda ett barn och bli förälder). Däremot upplever jag inte någon jobbig ökning av sådana tvång som spiskontroller, handtvätt eller ryckande i dörrar. När jag känner ångest försöker jag också tänka att den inte är farlig. Mina tankar kan inte skada mig, för tankar är bara ord och bilder.
Jag vill poängtera att jag inte är någon expert på det här området och att man alltid ska kontakta sin psykiater om man är gravid eller planerar att bli gravid. Alla är olika och har olika behov av medicin. Det är inte någon skam att behöva äta medicin under graviditeten. Så som jag har förstått det är det inte heller bra att en gravid kvinna mår alltför dåligt av sin ångest, för den stressen kan också påverka barnet i magen negativt. Då är medicinering med ett tryggt läkemedel kanske ett bättre alternativ. Man får lita på vad proffsen säger.
Medicinfri eller inte - lika värdefull mamma ändå!
 |
| Jag och kulan den 2 november. Beräknad födelse imorgon! |
