För ett tag sedan skrev jag om att våga språnget. Jag skrev om hur mitt tvångssyndrom kan få mig att tvivla på mina drömmar. Tvångssyndromet har en tendens att hålla mig tillbaka, för jag tror att livet måste vara perfekt innan jag kan förverkliga det jag drömmer om.
Nu har jag vågat språnget i alla fall. Jag har trotsat mitt tvångssyndrom och följt den dröm som jag kanske egentligen varit redo för i flera år redan. Jag väntar barn. Vi väntar barn! Jag har länge drömt om att bli mamma, men inte känt mig redo på grund av det ena och det andra. Mest på grund av mitt tvångssyndrom.
Det är läskigt. Jag tvivlar fortfarande, jag tvivlar mycket: "Hur ska det bli? Tänk om världen rämnar och allting går åt skogen? Tänk om jag blir så sjuk igen att barnet drabbas? Kan jag inte få min Disney-värld nu när vi väntar barn? Kan jag inte få känna den där euforiska familjelyckan? Det är ju nu hela världen ska täckas in i ett rosa skimmer. Jag och min familj ska ju mysa, gosa och framför allt vara lyckliga i en tillvaro utan skuggor och ångest!"
Samtidigt känner jag förtröstan. Jag klarar det här och jag är inte ensam, för Gud är med mig. Jag har Frank och min familj och goda vänner. Jag väljer att göra det här för att det är min dröm. Jag väljer kärlek framför rädsla. Jag väljer att göra det här oberoende av vad mitt tvångssyndrom försöker påstå. Det känns som om jag de senaste dagarna fått flera insikter som tröstar och ger mod. En av de insikterna är att Gud nog unnar mig att känna glädje. Han känner min strävan och mina rädslor. Och han älskar mig och vill mig väl. Alla bekymmer får jag lägga åt honom. "Äh, gode Gud, jag orkar inte grubbla mera på det här, tar du över en stund?" ;)
Nej, nu gäller det! Jag vågar språnget och trotsar tvånget! Jag ryter lite självbelåtet åt mitt tvångssyndrom och säger:
"Du kunde inte stoppa mig!"
