När jag tittar tillbaka på bilder från i somras blir jag nästan häpen. Tänk vad lummigt det var då, en helt annan värld! Igår kväll började det snöa och tidigt i morse vaknade jag av att snön rasade ner från taket. Jag och Frank steg upp till en ny, ljus värld i vitt. Det var mycket vackert och det snöar fortfarande. Får se om det blir en ordentlig vinter i år. Jag hoppas det, för jag tycker det är lite skrämmande när vintrarna har blivit så milda...
Det är en skön dag idag. Både Frank och jag är hemma och tar det lugnt. Jag sitter framför datorn i hobbyrummet och har just tryckt i mig en kaffe, en satsuma och en chokladboll. Det där att ta det lugnt känns så viktigt just nu. Hösten har varit intensiv och jag har känt mig stressad. Jobbet bjuder hela tiden på nya utmaningar och när jag har kryssat av en sak på listan dyker det upp ett nytt projekt att ta tag i. Det är ju så det är, att arbetet aldrig kommer att ta slut.
Peace.
It does not mean to be in a place
where there is no noise,
trouble or hard work.
It means to be in the midst of those things
and still be calm in your heart.
Därför borde jag lära mig att hitta ro mitt i stormen, precis som det står här ovanför. Jag har pratat en del om min jobbstress tillsammans med terapeuten. Samtidigt har jag skrattat åt det hela och konstaterat att det känns bra att tvångstankarna fått ge vika för mera "normala" bekymmer såsom jobbstress, haha. För det är så det är just ju. Tvångstankarna och Skuggan har hamnat mera i skymundan även om de fortfarande finns där som en irriterande mygga. (Borde jag kanske sluta förära Skuggan med stor bokstav?) Jag ber fortfarande om Guds ledning och försöker lita på honom. Jag försöker leva enligt terapeutens ord: "Lev som om skuggan inte fanns, för den finns inte."
Jag har börjat våga mera. Jag vågar nästan leva. Jag vågar nästan språnget.
