Följande inlägg skrev jag redan i somras, men av någon anledning blev det aldrig publicerat... Här kommer en tillbakablick på sommarens trädgårdstankar (och ja, jag vet att det har blivit en hel del trädgårdsrelaterade inlägg här på sistone).
Sedan vi köpte hus har jag läst trädgårdssidorna i inredningsmagasinen på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har fått en alldeles egen trädgård och jag känner hur intresset håller på att växa hos mig! Just nu har jag så många idéer, men jag får ta det lugnt, låta idéerna mogna och fixa lite efterhand när jag har ork och lust. Trädgården ska förhoppningsvis inte bli ett måste, utan en oas. Min trädgård känner ingen brådska.
Levande material är spännande. Vad glad jag blev när de där scillorna lyckades ta sig upp ur jorden i våras! Och vad härligt med det där lilla beståndet av förgätmigej! Jag följer med hur förra höstens planteringar tar sig i rabatten. Jo, alunroten och daggkåpan blommar! Hoppas också att den röda solhatten växer sig fin och stark senare i sommar. Och så väntar jag och ser om något lyckas sticka upp ur mina pallkragar. Lök, sallad, morot, zinnia, ringblomma... Mixen med ängsblommor!
Jag drömmer om en trädgård som drar till sig fjärilar och nyttoinsekter. Jag drömmer om vackra rosor vid entrén och daggkåpor vid skogsbrynet. Jag drömmer om klätterhortensia som söker sig upp längs stammarna på våra tallar. Jag drömmer om en stor och knotig rönn. Jag drömmer om en vild äng. Jag drömmer om lite vattenblänk; kanske en damm eller så bara ett fågelbad eller ett kar med vatten... Jag drömmer om stigar och stenläggningar och vackra blickfång. Om vitsippor. En stamsyrén. Ett planteringsbord. En riktigt skön och solig plats där jag kan dricka mitt eftermiddagskaffe.
Daggkåpa.
Arbetskläder.
Kaffe på trappan.
Gula violer har oplanerat lyckats leta sig upp mellan stenarna. Lite charmigt, tycker jag!
Musjakt!
Skisser i min Hus och Hem-bok.
Örtagården. Pallkragar tillverkade av Pappa.
Daggkåpa och alunrot - gillar färgkombinationen!
Ove njuter på terassen. Soffan och mattan har jag fått av Mamma och lådorna är fyndade på Juthbacka marknad.
Zinnia - en mycket vacker blomma!
Glad över att få ta över en trädgård med färdiga stenläggningar.
Zinniabänken innan den stod i full blom.
Just nu inspireras jag av vilda, naturliga trädgårdar...
Det var ganska intressant för mig att gå tillbaka och läsa det här inlägget, som tydligen skrevs när alunroten och daggkåpan var i blom. Just då väntade jag på att den röda solhatten och pallkragen med ängsmix skulle börja blomma. Nu blommar de för fullt båda två! Det är också intressant att se på bilderna från i somras, hur små plantorna var i början och hur allting till slut vuxit till sig och slagit ut i blom. Det är så roligt att följa med utvecklingen! Det är ju just det som trädgård handlar om: utveckling, process, tålamod. Och de där klätterhortensiorna skaffade jag och planterade i förra veckan! Jippii! Några blåsippor har jag också fått av mamma och de har lagts ner i björklunden. Kompostlådorna är äntligen på plats och framför huset håller gräsmattan på att grävas upp för kommande projekt...
Igår kväll fick jag vara med på ett fint förlovningskalas och dessutom hann jag också titta in hos min svägerska en stund. Det var sen kväll när jag satte mig i bilen för att köra hem i mörkret. Jag ville lyssna på musik och satte i en skiva med Casting Crowns. Jag lyssnade på låten "If we are the body" och den började tala till mig. Jag är lite rädd för att prata om politik. Jag är också rädd för att prata om teologi. Nu vill jag ändå säga något i anslutning till den sång som väckte mina tankar igår kväll.
Casting Crowns sjunger om att vi är Kristi kropp. Vi hör alltså till Jesus. Vi vet att Jesus brydde sig om alla och inte gjorde skillnad på folk. Han hjälpte dem som var i nöd. Han hjälpte dem som andra föraktade.
Och trots att vi är Jesu kropp så tycks vi inte leva som om vi vore det. Vi räcker inte ut våra armar för att hjälpa dem som är i nöd. Våra händer helar inte och våra fötter går inte. Våra tungor pratar inte om det goda budskapet, utan sprider bara rasistiska lögner och fördomar. Vi visar inte den kärlek som Jesus har visat oss. Hur kan vi då kalla oss Kristi kropp när vi inte alls handlar så som Jesus gjorde?
If we are the body Why aren't his arms reaching? Why aren't his hands healing? Why aren't his words teaching? And if we are the body Why aren't his feet going? Why is his love not showing them there is a way? There is a way.
Jag tänker på flyktingar och alla människor i nöd. Vi är så rädda för att bli utnyttjade att vi glömmer bort att solidaritet är viktigare än att vår tjugolapp kan gå i fel ficka. Vi är så rädda för att de där främlingarna ska utnyttja våra sociala förmåner att de som behöver hjälp riskerar att bli utan.
Vad är bättre?
1. Att i solidaritet visa kärlek till sin nästa och riskera att bli utnyttjad?
2. Att tänka på sig själv, få behålla sin tjugolapp och samtidigt riskera att människor dör i nöd?
Jag tror absolut på nummer 1.
Dessutom har det inte någon betydelse vem som är i nöd. Det kan vara en muslim, en kristen eller en ateist, men det spelar ingen roll. Jesus har uppmanat oss att älska vår nästa och till och med våra fiender.
Nu är vi inne i september och jag har varit en vecka på lägerskola. Härligt att få lära känna eleverna bättre! Igår fick jag också vara med och fira två vänner på deras bröllopsdag. Det blev en fin kväll! Idag tar jag och Frank det lugnt. Här kommer lite fler bilder från trädgården. Tänk att det blommar så vackert ännu!
